Saker som med självklarhet är rätt eller fel och helt riskfritt att ta ställning för eller emot. Helst genom att så många som möjligt ser och hyllar initiativet.
Det är i sig ingen ny företeelse. Redan August Strindberg skildrade sarkastiskt hur överklassdamer nitiskt krävde att varenda strumpa som de donerade till välgörenhet skulle antecknas i deras namn, så att alla kunde se hur god Grevinnan si eller så var mot föräldralösa barn.
I dag har en stor del av det sociala engagemanget flyttat ut i sociala medier, där människor förra sommaren gjorde en stor sak av att hälla isvatten över sig själva, i en kampanj mot sjukdomen ALS. Andra kampanjer som har trendat är exempelvis lejonet Cecil, Aftonbladets "Vi gillar olika" och sympatiyttringar med det franska folket efter terrorattackerna i november.
Inget av detta är fel i sig. Ingen tar skada av att många tar ställning för något bra eller visar sitt stöd för människor i chock eller i en utsatt situation. Problemet är att det sammanlagda engagemanget i det riktiga samhället har minskat när engagemanget i sociala medier har ökat, eftersom majoriteten anser att de i och med sitt ställningstagande har gjort skillnad.
Fenomenet, som kallas för "slacktivism" – en sammanslagning av slacker och aktivism – är relativt nytt och skildras i det senaste numret av tidskriften Fokus. I artikeln framgår att en del kampanjer, men långt ifrån alla, genererar pengar till ändamålet. Haken är att det är punktinsatser, som inte går att bygga ett långsiktigt arbete på. De flesta som "gillar" sidor på Facebook, eller lägger ut sympatibilder med rätt hashtag, donerar ingenting alls.
Slacktivismen har numera gått så långt att organisationer som Unicef uppmanar människor att sluta gilla dem på Facebook och bli månadsgivare i stället. Tusen tummen upp gör helt enkelt inte att Unicef kan åka till flyktingläger och stödja de värst drabbade av kriget i Syrien, eftersom "gilla"-markeringar inte betalar för barns vaccinationer, mat eller utbildning. Det är inte konstigare än att ingenting är gratis. Engagemang som inte kostar någonting i tid, ansträngning eller pengar genererar därför väldigt lite, eller ingenting alls, till dem som kampanjen är tänkt att stödja.
Därmed inte sagt att allmänheten bör sluta visa sin sympati på Twitter, Facebook eller Instagram. Det viktiga är att man inte glömmer att det riktiga arbetet går sociala medier förbi, eftersom det inte utförs tillsammans med hashtags som #justiceforcecil eller genom att ändra profilbild på Facebook.
Och då, när "gilla"-knarkarna har gått vidare till nästa trendande kampanj, finns månadsgivarna kvar.