S-linjen då och tidigare var inte 'Dags för kunskap', som det nu kan stå på affischer. Nej, breda avslagsyrkanden lades, mot exempelvis den förstärkta lärarutbildningen.
När Socialdemokraterna regerade före 2006 var de ihärdigt emot det slags reformer som kom när Jan Björklund fick ansvaret. 2006 lämnade de över skolpolitiken i stort som den blivit efter Perssons och Bildts regeringar: Kommunalisering, lågt ställda krav på expanderande friskolor, statsbidrag i klump till kommunerna utan villkor. Skolan var i hög grad skyddad mot insyn och kunskapskontroll, som kunde visa föräldrar, väljare och riksdag hur det gick i olika årskurser och ämnen.
Björklunds skolpolitik kunde inledas först när skolans försvagning redan nått långt. Mängderna av åtgärder tar delvis lång tid att verka fullt ut. De har också mötts av hårt och segt motstånd. Inte minst på kommunal nivå dras åt skilda håll.
Krav har skärpts också på friskolor, personal och inte minst lärarutbildning. Mycket har varit kortsiktigt obekvämt för att nå långsiktiga resultat. Björklund har skaffat sig riksdagens stöd för att ställa inte bara universitetens flumpedagogfalang utan också arbetsmarknadsparterna åt sidan. Det senare med den förstelärarreform som diverse fack nu hoppas att vänsterstyre enligt MP ska späda ut och platta till.
De som inte ville ändra på skolan har – just på grund av hans kraftfullhet – ägnat sju år åt att ihärdigt döma ut skolministern och allt han står för. En akademisk vänster kan inte tåla att textilarbetarsonens skolreformer är nödvändiga, om än inte tillräckliga, för att bryta den mångåriga utveckling där skolan mer bevarar än upphäver klassklyftor.
Genomslaget har dock inte kommit än. Senast tyder siffror för andelen med icke godkända betyg i olika ämnen på att ett fåtal år efter reformbesluten har skillnaden mellan barn efter föräldrarnas utbildningsnivå ökat ytterligare en bit. Sådant händer när skolan inte återtagit ett klart fokus på kunskap, för alla elever, på alla slags orter. Det kan diskuteras om de många Björklundska reformerna borde varit än mer ingripande, med ännu hårdare ingrepp i kommunernas roll (såsom obligatorisk och detaljreglerad styrning av skolpengen efter socioekonomiska grunder) och även i Asks efterlämnade regelverk från Bildtregeringen.
Men det är en orimlighet att det skulle varit bättre om grundskolans resultat fortsatt att vara så dolda för insyn eller om lärarutbildningen inte ryckts upp. 2006 var speciallärarutbildningen sedan länge nedlagd. Utbildning av lärare särskilt inriktade på att lära lågstadie-barn att läsa var avskaffad, i politisk följsamhet till flumpedagogers enhetslärarvision. Ämneskunskaperna för högstadie- och gymnasielärare var aktivt urholkade av samma orsak.
Förändringarna blev därför stora i besluten 2009-10, möjligen kunde de gjorts ännu större i samma riktning. Men klart är att det tar många år innan en tidigare långvarig nedmontering kan vändas så att det slår igenom för hela årskullar från förskola till universitet.
Allt detta vill nu oppositionspartierna undvika att tala om. Annat talar de om desto mer, och där är läget 2006 också värt att påminna om. Socialdemokraterna lämnade efter sig den räntesnurremöjlighet som vissa friskolekoncerner hade byggt sin affärsmodell med obeskattade vinster på. Nuvarande regering satte stopp för detta.
Socialdemokraterna lämnade också efter sig en från Ask (M) övertagen och av MP omhuldad kravlöshet och slapphet för friskolorna och särskilt deras lärares kunskapskrav. Mycket i den nya skollagen 2010 var en kraftfull korrigering av just detta.