Fredrik Reinfeldt hamnade i blåsväder i veckan. Orsaken var hans användning av uttrycket ”etniska svenskar” i en TT-intervju. Statsministern har anklagats för allt möjligt. Men få av de kritiker som snabbt meddelade världen sina åsikter har förstått eller velat förstå sammanhanget.
Så här löd frågan och svaret:
TT: – Hur länge ska man vänta innan man stimulerar ekonomin? Till tio procents arbetslöshet? Det är nu en arbetslöshet som ni beskrev som massarbetslöshet 2006.
Reinfeldt: – Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet. Vi beskrev då (2006) ett vidare utanförskap som handlade om att en stor del av de som var i arbetsför ålder, men som inte jobbade, inte beskrevs som arbetslösa. Och utanförskapet har minskat.
Det Reinfeldt bemöter är alltså två frågor/påståenden. 1. Statsministern menar att massarbetslöshet det var en riktig beskrivning 2006 eftersom det täckte in ett vidare utanförskap än det som syntes i arbetslöshetssiffrorna. 2. Han säger att allmän stimulans av ekonomin inte hjälper eftersom arbetslösheten i dagsläget inte har att göra med konjunktur utan har strukturella förklaringar. Och så illustrerar han genom att peka på skillnaden i sysselsättning mellan olika grupper.
Det kräver mycket kreativ läsning av Reinfeldts intervjusvar för att hävda att han uttrycker klasförakt, struntar i arbetslösheten bland utrikes födda, har en problematisk syn på svenskhet eller flörtar med främlingsfientligheten. Begreppet ”etniska svenskar” används flitigt av såväl politiker som journalister – det har även förekommit på denna sida.
Men Reinfeldts svar är rörigt och han slarvar med begreppen. På en statsminister ställs höga krav vad gäller klarhet, exakthet och taktkänsla. Om han vänt på perspektivet och talat om arbetslösheten bland utrikes födda, i stället för att lyfta fram den grupp han själv tillhör, hade begreppen dels hängt samman med definitionerna i statistiken, dels på ett helt annat sätt visat deltagande i de arbetslösas situation.
För övrigt är arbetsmarknaden i betydligt bättre skick än den framställs av framför allt oppositionen. Regeringen Perssons gamla mål på max 4 procent öppen arbetslöshet är 6 procent enligt det räknesätt som används sedan 2007, där även heltidsstuderande som söker jobb räknas som arbetslösa. Det målet nåddes enbart 2000 och 2001.
I dag är arbetslösheten 7,7 procent. Det skiljer alltså 1,7 procentenheter mellan den socialdemokratiska drömgränsen och ”massarbetslösheten” som den kallas av Socialdemokraterna nu.
Mellan december 2006 och december 2011 minskade sysselsättningsgraden, men marginellt, från 66,1 och 65,7 i åldern 15-74 år. Om man räknar arbetskraften upp till 64 år ökade sysselsättningen från 75 till 75,6 procent. Antalet förtidspensionerade har på fem år minskat med 150 000 personer och det totala utanförskapet har minskat med drygt 80 000. Den senare siffran tog Riksdagens utredningstjänst fram på beställning av Socialdemokraterna (!). Allt detta har skett trots den exceptionella ekonomiska krisen 2008-2009.
Så visst har Sverige problem med sysselsättningen. Men regeringens jobbfacit är ändå god.