Det var en viktig diskussion, och den snuddade vid den centrala frågan om syftet med en kulturpolitik. Men politikerna tog sig fram i debatten på sina traditionella käpphästar och delvis vid sidan av ämnet. Moderaterna sjöng oreflekterat konkurrensens lov i alla lägen medan den styrande rödgröna majoriteten drog in försäljningar av vårdcentraler i Stockholm i diskussionen.
Men denna kulturpolitiska debatt var bättre än ingen alls. När allt kommer omkring gör de lokala politikerna vanligtvis lite för att bena ut skiljelinjerna och göra kulturpolitiken begriplig.
En ny chans finns nu. I morgon är sista dagen för yttranden över förslaget till Eskilstunas kulturpolitiska handlingsplan. I går levererade allianspartierna hård kritik mot den som borde leda till debatt. En punkt i kritiken går ut på att planen är luddig och inte går att arbeta efter. En annan är att planen radar upp en rad arbetsområden utan tanke på hur de ska betalas. En tredje punkt är avsaknad av landsbygdsperspektiv.
Åtminstone det där med luddigheten är riktigt. Det liggande dokumentet berättar varken om den övergripande tanken bakom kulturpolitiken eller anger konkreta mål. Det är i stället en sorts mellanting, fullt av pliktskyldiga och floskulösa skrivningar.
Som denna: ”Kulturen ska ge Eskilstunaborna njutning, glädje, lust och passion. Den ska också vara en arena för lärande och skapande, stimulera till aktiva invånare som använder sin demokratiska rätt att påverka.”
Eller den här: ”Ett levande kulturliv där människor upplever engagemang och gemenskap har en positiv påverkan på tillit och trygghet i samhället.”
Men den viktigaste synpunkten som framfördes i går handlar om kvalitet i kulturpolitiken. De fyra partierna efterlyser en diskussion av kvalitetsbegreppet, inspirerade av Bertil Ohlininstitutets skrift ”Liberal kulturpolitik från vitt papper”, där Per Svensson och Jasenko Selimovic har skrivit var sitt kapitel, och som refererades på denna sida i våras.
Skriften kan gott citeras mer i detta sammanhang, exempelvis Per Svenssons precisering av den kulturpolitiska uppgiften: ”Den kultur som ska lyftas fram är den bästa. Den kultur som ska stöttas ekonomiskt är den som inte kan överleva på egen hand trots att den håller hög nivå. Kulturpolitikernas viktigaste uppgift är att definiera vilka verksamheter som uppfyller dessa kriterier, och motivera varför de gör det.”
Svensson talar om en liberal kulturpolitik. Men den här definitionen borde kunna få stöd från fler politiska läger än så. Eller inte. Den som invänder bör i så fall ställa upp en alternativ kulturpolitisk definition och uppgift. Det viktiga är att gå tillbaka till den grundläggande frågeställningen som är mycket enkel: Vilka kulturyttringar ska stödjas med offentliga medel och varför?
Eskilstuna kommuns kulturapparat ställer inte den frågan, utan använder det kulturpolitiska programmet mest som en luftig överbyggnad till den redan förda politiken. Det duger inte.