Han avslutade också offentligt sin vänskap med Anders Lettström och verkade på allvar tro att det var Lettströms agerande som tillfogat honom själv och monarkin den allvarligaste skadan.
Det fanns ingenting i kungens uppträdande som ingav respekt eller förtroende. Å ena sidan raljerade han över frågorna. Å andra sidan påminde han om en mask på kroken, desperat slingrande.
Den här intervjun är unik i sitt slag i Sverige. Aldrig tidigare har statschefen utsatts för en sådan utfrågning – det gäller både form och innehåll. Frågorna var många gånger raka och krävde raka svar. Och trots att intervjun hölls på kungens initiativ tycks han inte riktigt ha tänkt igenom hur han skulle lägga orden.
Kungen hävdade att allt som påstås i boken ”Den ofrivillige monarken” om besök på sex- eller strippklubbar och fester med lättklädda unga flickor är ren och skär lögn. Han har aldrig befunnit sig i sådana sammanhang, nej, det kan han inte minnas.
Det kan inte uteslutas att kungen talar sanning. Men varför kommer denna dementi först nu, mer än ett halvår efter att boken publicerades och spekulationerna startade?
I november, under den beryktade monologen vid jaktstugan, sa kungen att han ”vänder blad”. Nog lät det som något slags medgivande av skuld, en signal om att det fanns obehagliga saker som han valde att inte tänka på eller prata om. I måndags kväll lät det annorlunda. Nu hade han inget att dölja, inget att skämmas för eller önska ogjort.
De som säger sig ha bevis som motsäger kungens ord, bör offentliggöra dessa – anonyma källor och andrahandsinformation om bilder duger inte. Visar det sig då att kungen har ljugit är det förstås en mycket allvarlig sak.
Det är inte rimligt att kräva att alla personer i offentlig tjänst ska vara moraliskt obefläckade varelser. Däremot kan medborgarna begära att makthavare svarar ärligt på frågor som har betydelse för förtroendet. Här har kungen duckat och varit otydlig, och måndagens intervju rätar knappast ut alla frågetecken.