Universitets- och högskolesektorn är inte offer för en nedskärning med minskade resurser i förhållande till antalet personer som når högskoleålder. Däremot krymper nu årskullarna. Minskningen är avsevärd, från omkring 135000 till 105000 på bara några år.
Först efter 2020 väntas de bli större igen. Då behöver antalet utbildningsplatser på högskolenivå ökas, för att bevara den högre andel med eftergymnasial utbildning som nu kommer att uppnås.
För närvarande är situationen en annan. Krympande årskullar har gett plats för att flytta om en del pengar, mer till kvalitet, inte fullt så mycket går åt för kvantitet. Utbildningsminister Jan Björklund har fått riksdagens godkännande för ökningar av antalet platser på bland annat olika medicin- och ingenjörsutbildningar. De är dyrare per student, och har stor betydelse för näringslivet och vården. Men det totala antalet platser minskar något, och det märks lite mer på de orter där det inte finns medicinsk eller teknisk utbildning . Andra utökningar kommer, av välkända orsaker, inom lärarutbildningen, som numera är reformerad enligt riksdagsbeslut förra mandatperioden.
Nettominskningen som ändå sker är en följd av tillfälliga krissatsningar när den internationella krisen var som värst, kring 2009. Tidsbegränsade åtgärder är just tidsbegränsade. I dag är behovet av dem inte alls som under krisåren.
Det har inte hindrat den socialdemokratiska delen av oppositionen från att försöka beskriva avvecklingen av tillfälliga högskoleplatser som en nedskärningspolitik. Besked om intagningar skickades ut till i fredags, och ofrånkomligen gavs ett antal besked om att alla inte kommit in, i vart fall inte på förstahandsval. Så då uppreade socialdemokraternas ekonomiansvariga Magdalena Andersson det som hennes parti försökte göra ett nummer av förra hösten.
Typiskt nog jämförde hon från 2010 och framåt, så att det inte skulle synas vad som skedde före den tillfälliga utökningen under krisåren, och så att intrycket skulle bli allmän nedskärning och inte den omprioritering till kvalitet och till vissa dyrare avancerade utbildningar som nu pågår. Att antalet högskoleplatser minskade med 20000 under de senare åren av Perssonregeringen undvek hon att nämna.
Bortsett från valårstaktiken, som tycks vara Magdalena Anderssons främsta gren, är diskussionen vilseledande. Högskolesektorn är i växande, som andel av en årskull. De allvarligare problemen där handlar inte om platsantal, utan om vetenskaplig nivå och studieresultat.
Vid sidan om många bra utbildningar finns för många som inte håller måttet – eller som ofta kan väntas leda fram till arbetslöshet. Dessutom har delar av högskolan blivit illa påverkad av grundskolans och gymnasiernas misslyckanden under 90- och 00-talen, som gjort att en del studenter inte har de så bra språk- och matematikkunskaper att de kan klara vetenskapligt inriktade studier.
För de arbetslösa som har längst till jobb är som regel totalantalet högskoleplatser utan intresse. Såväl för arbetsmarknaden som för den högre utbildningen är S-betoningen av kvantitet, snarare än av kvalitet, en missriktad politik.