Socialdemokraternas högnivåmöte senaste helg tycks inte ha lindrat spänningar eller rensat någon luft. Det rätade definitivt inte ut några frågetecken.
Persondiskussionerna var inför mötet uppe i högvarv. En del av dem kommenteras med fördel av Grönköpings Veckoblad snarare än av dagspressen. Men de har också ganska begränsat intresse.
Att det socialdemokratiska partiet drabbats av infekterade falangmotsättningar är ett faktum – se till exempel ordvalet i ett av dagens pressklipp: ”Fullständigt vansinnigt”, heter det om en av partiets främsta riksdagsmän!
Men mer intressant är vad det är som vållar denna split. Det är inställningen till hur ett land som vill bevara välfärd och reallöner ska göra för att klara detta i nutida miljö – med hårdnande internationell konkurrens, åldrande befolkning och snabb teknisk utveckling.
Den som läser det luddiga, tre och en halv-sidiga S-beslutet från helgen hittar avsnitt som hör ihop med en politik under dessa villkor. Det läggs vikt vid utbildning, företagande, infrastruktur. Det är bara det att det är så nästan totalt fattigt på besked om vad som egentligen ska göras.
Sedan finns en helt annan debatt i partiet, som framför allt handlar om att upphäva sådant som gjorts av socialdemokrater före 2006 eller av alliansregeringen efter 2006, och om höjda skatter och nygamla regleringar för att återställa det som ska återställas. Partiordföranden Juholt låter som den senare gruppen, men de ekonomiska medarbetarna i kretsen kring partiledaren skriver som den motsatta gruppen.
Inte konstigt att man blir vag i besluten! Varje försök till konkretisering med större politisk bredd skulle öppna upp motsättningarna och ge ny hetta åt rosornas krig.
De Juholtska bostadsersättningarna för en tid sedan är inte huvudfrågan. Den är däremot densamma som i en lång rad europeiska länder. De som missköter marknadsekonomins villkor och inte förmår reformera och stabilisera sina sociala trygghetssystem och upprätthålla god utbildning och förnyelse på arbetsmarknaden kör fast i ständiga budgetunderskott, skuldsättning och stagnation.
Socialdemokraterna är inte ensamma. En hel del intresseorganisationer – inte bara vänsterinriktade – har en grundhållning som går ut på att återställa och riva upp det som reformerats.
Dessa organisationer har hjälpt socialdemokraterna i olika kampanjer mot regeringspolitiken. Men de har också hjälpt till att sätta fast Sahlins och Juholts parti i samma klister som en lång rad socialistiska och borgerliga partier i andra länder. Deras politiska ideal för välfärd och rättvisa i ett gott samhälle har kommit i motsättning till de invanda redskapen och arbetssätten. Dessa medel har de försvarat så länge att de börjat förväxla dem med de egentliga målen.
Det besvärliga för Håkan Juholt och andra är att om de ska hitta en väg upp ur klistersmeten kommer de ofrånkomligen att på rätt många områden få överta eller närma sig sådan politik som i Sverige numera hör till de liberala inslagen i alliansregeringens verksamhet.