Den risk som sedan en tid diskuteras allra mest av dem som följer den finansiella utvecklingen är den fortsatta ökningen av hus- och lägenhetspriser i storstadsområden och en allt större skuldbörda hos en del hushåll. Utvecklingen är på väg att bli ohållbar. Går det illa kan en bubbla spricka med rejäla skador för jobben och ekonomin i stort. Riksbanken har dessutom nyligen i en stabilitetsgranskning av banksystemet varnat för den utländska upplåningen till svenska bostadslån.
Det är bättre att i god tid sakta kyla ner ett sådant problem med måttliga motåtgärder än att ta itu med ett dramatiskt krisförlopp längre fram. Men, som tidigare tagits upp här på ledarsidan, bland annat i huvudledaren 9/12, är inget verktyg ensamt tillräckligt. Räntehöjningar, ändrade skatteregler och penningpolitiska krav på bankerna kan alla bidra. Flera av dessa har dock svag verkan eller är riskabla i stora doser.
Nära till hands är amorteringskrav för alla lån där bostäder eller andra fastigheter pantsatts så att de är högbelånade. En viss begränsning av hur högt banker ska belåna hus är redan införd. Kraven på bankernas likviditet kan justeras en del. Men de här instrumenten kan knappast ge mer än begränsade effekter.
De ansvariga står i en valsituation mellan snabbare, kraftigare räntehöjning, ändrade skatteregler för att något minska avdragens värde samt en passivitet som förvärrar risken med en uppblåst pris- och lånebubbla. Av de tre alternativen är det sistnämnda värst för samhällsekonomi och jobb, även om det helt kortsiktigt känns bekvämast i Stockholm.
Räntehöjningar kommer, frågan är bara när och hur mycket. Men riksbankens styrränta som huvudvapen mot snabb ökning av hushållens bostadslån slår även mot näringsliv, investeringar och jobb.
Riksdagsman Carl B Hamilton (FP), som även talat för amorteringskrav, har till skillnad från många räddhågade politiker talat klartext om läget, och i onsdags i Dagens Nyheter föreslagit att behovet av räntehöjning begränsas ett stycke genom att kapitalskattesatsen och ränteavdragens värde sänks fem procentenheter.
Hamiltons förslag är inte uppseendeväckande överallt. Det är en högst naturlig åtgärd i den stora del av Sverige där näringslivets återhämtning, nysatsningar och lånekostnader är en stor fråga, större än viljan att underhålla en fortsatt prisuppgång på bostäder i huvudstaden.