När facket låglönesatsar viker sig arbetsgivarna – för dem är det viktigare att nå ett avtal än att underlätta nyanställningar.
Parterna är överens: de lägsta lönerna ska upp – igen. Länge leve långtidsarbetslösheten! I dag är 2 943 personer i Eskilstuna kommun arbetslösa sedan mer än ett år, enligt Arbetsförmedlingen. Det motsvarar varannan inskriven arbetslös. Nu blir det ännu svårare för dem att få ett jobb.
Sent på måndagsnatten, när landet låg och sov, bestämde industrins fack och arbetsgivare framtiden för landets alla arbetstagare. Dramatiken var som alltid maximal. Måndagen var den sista dagen för parterna att komma överens om ett löneavtal. Beskedet kom vid midnatt och landade på 6,4 procent över två år.
Men varför påverkar det alla arbetstagare? Det är väl bara industrin som är överens. Sedan 1997 har industrins avtal varit normerande för hela arbetsmarknaden. Den svenska industrin, som är utsatt för utländsk konkurrens, får fördelen att sätta lönerna först – ett så kallat ”märke”. Sedan 1990-talet har de övriga branscherna betraktat märket som ett tak för hur höga löneökningarna ska vara. Det har i stort fungerat väl; med 2022–2023 som undantag har lönerna ökat snabbare än inflationen varje år. Med det nya avtalet kommer troligen landets anställda att återgå till ökade reallöneökningar.
Tyvärr finns det också baksidor med avtalet. Nationalekonomer har historiskt påpekat att för högt satta ingångslöner kan slå hårt mot antalet låglönejobb. I avtalet som slöts på måndagskvällen har facken återigen fokuserat på en låglönesatsning.
– Nu tar vi nästa steg i LO:s samordning. Alla ska ha riktiga löneökningar. Det är också viktigt att de arbetare som har det allra tuffast ekonomiskt får en extra satsning. Därför står vi mellan förbunden gemensamt upp för låglönesatsningen, säger Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare för LO.
Vad avtalssekreteraren inte nämner är att det har varit LO:s linje vid nästan varje förhandling sedan 2007. LO-kollektivet har haft svårt att hålla ihop. Branscherna har utvecklats olika över tid och det har varit svårt för förbundet att driva en sammanhållen linje. Höjda lägstalöner är den minsta gemensamma nämnaren som håller ihop LO-kollektivet, men är strategin gynnsam för förbundets medlemmar?
Man kan hävda att det är en strategi för att locka nya medlemmar (nytillträdda arbetare behöver en anledning att gå med i facket), men LO har tappat medlemmar år efter år. Kanske vore det bättre att säkerställa en bra löneutveckling under karriärens gång och låta det vara billigare att nyanställa. En god och snabb löneutveckling varar trots allt längre än första lönen.
LO-kollektivet har haft svårt att hålla ihop och tappar medlemmar år efter år
När lägsta lönerna nu stiger igen riskerar många nyanställningar att utebli, och den strukturella arbetslösheten som plågar landet – särskilt Eskilstuna – att fördjupas. Att satsa på lägsta lönerna leder dessutom till att stora delar av löneökningarna hamnar hos de nyanställda snarare än de med längre erfarenhet, som ofta är mer produktiva.
I praktiken innebär det att facken håller lönerna sammanpressade och trösklarna höga. Det stänger ute människor som i dag står långt från arbetsmarknaden och missgynnar löneutvecklingen för arbetare med lång erfarenhet. Under hotet om konflikt viker sig arbetsgivarna – för dem är det viktigare att nå ett avtal än att underlätta nyanställningar. Resultatet blir att den svenska modellen misslyckas med att erbjuda dessa människor en väg till jobb. Länge leve långtidsarbetslösheten! Som den grekiske historikern Thukydides så träffande uttryckte det: ”De starka gör vad de kan, och de svaga uthärdar vad de måste.”