Ansatsen till förnyelse och liberalisering av japansk politik slutade i misslyckande, delvis av fumlighet, delvis genom segheten i de gamla, etablerade mönstren. Knäcken blev oredan efter jordbävning och tsunami.
I förrgår röstades det gamla maktpartiet tillbaka till makten. De så kallade "liberaldemokraterna" vann en klar seger, men deras namn blir inte mer rättvisande för det. Detta parti står för liberala värden lika lite som de så kallade "sverigedemokraterna" står för svenska värden.
Det nygamla japanska regeringspartiet har däremot lång erfarenhet av att regera, i ett samspel mellan statsbyråkrati, storföretag och särintressen.
Japan är ett övertydligt exempel på att marknadsekonomi och kapitalism inte är samma sak. De ekonomiska framstegen var stora under några årtionden – duktiga ingenjörer, effektiv industriell organisation och en snabb omflyttning av arbetskraft från låg- till högproduktiva näringar kan ju för en tid ge mycket snabb tillväxt. Det har land efter land i Asien visat med att följa Japan i spåren.
Men Japans system är i mycket en mygelekonomi. Den är ett lärorikt och varnande exempel, den japanska stagnationen visar på något som det i Europa gäller att undvika.
När den japanska tillväxten gick in i väggen, med en svår bankkris, blev krisen permanent. Under lång tid har rege-ring och riksbank stimulerat med närmast nollränta, rullande sedelpressar och en stor uppbyggnad av offentliga skulder.
Men i en mygelekonomi byggd på uppgörelser och kamratskap inom ekonomins och statsmaktens eliter har man inte tagit sig samman, sanerat banksystemet, dragit fram osäkra fordringar i ljuset och städat upp med konkurser och rekonstruktioner.
Följden har blivit en förlamad kreditmarknad, och en stagnation som de statliga stimulanserna inte förmått bryta. De som administrerat detta gigantiska misslyckande är just det gamla maktpartiet med det missvisande namnet, som nu fått regeringsmakten tillbaka.
Många gånger har Sveriges och de andra nordiska ländernas handfasta sanering efter bankkrisen för 20 år sedan ställts som positivt exempel mot den japanska strategin att plåstra över och inte röja upp.
Till det oroväckande i Europa hör att flera länder, trots att de kunnat se skillnaden mellan svensk modell och japansk modell, snarast har följt Japans väg och rullat problemen framför sig.
Jämfört med USA, där finanskrishanteringen efter 2008 skötts bättre, har väldigt lite skett av verkliga rekonstruktioner och tillskott av nytt kapital för att få banksektorn att fungera igen. I stället har många banker fyllts med allt större drivor av stats-obligationer.
En rad länder, som Frankrike, Italien, Spanien, Österrike och andra har kännetecknats av rätt mycket mygelekonomi, en blandning av borgerlig och socialistisk antiliberalism på det ekonomiska området.
Dessa europeiska länder har också, i likhet med Japan, en åldrande befolkning och instabila pensionssystem som kan väntas förvärra statsfinansiella kriser.
En del av dem – dock inte Frankrike – har också mitt i all klimatdebatt gjort det som Japan kanske trots allt inte fullföljer, och föredragit mer fossilbränslen framför kärnkraft.
Det finns flera sätt för länder att ta sig från askan till elden. Ett är det sterila, oresonliga missnöjets och grupphatets väg.
Ett annat sätt är det som representeras av trion Italien, Japan och (förutom energin) Frankrike.
Snabbtågen blev en symbol för Japans industriella styrka, men den japanska ekonomins långvariga stagnation har orsaker – från mygelekonomi och misskött bankkris till en åldrande befolkning – som bör vara en tankeställare i vår del av världen.