Riksdag, tryckfrihet, rättsstat, nämndemän och kommunalt självstyre kom steg för steg på plats.
Men denna utveckling till ett fritt samhälle med folkstyre var konfliktfylld, inte minst vid avgörandet där allmän rösträtt infördes och där parlamentarismen genomdrevs mot monarkins, ämbetsmannamaktens och högerns motstånd.
Om tre – fyra år kommer hundraårsminnena av själva avgörandet: Bildandet av den parlamentariska koalitionsregeringen Edén av liberaler och socialdemokrater 1917, där kungen efter andrakammarvalet tvingades godta den parlamentarism han bekämpat, bland annat i sitt beryktade borggårdstal för nu i dagarna 100 år sedan. Och så högerns eftergift 1918, när den gav sin upp möjlighet att med den graderade rösträtten till landstingen ha en Första Kammare som effektivt blockerade allt högern ville stoppa. Uppgörelsen i riksdagen 1918, där regeringen Edéns rösträttsförslag godtogs även av Första Kammaren, blev det avgörande steget. Högern var då skrämd av sammanbrottet för den av antidemokrater i Sverige beundrade tyska monarkin.
Det blev därmed bara en tillfällig seger som moderaternas föregångare, i allians med monarkin, lyckades vinna över Karl Staaffs liberala regering. Den fick först under två och ett halvt år en rad viktiga lagförslag stoppade av ämbetsmannahögerns redskap i Första Kammaren. Sedan möttes den av kungens anspråk på att efter tysk kejserlig modell driva försvarspolitik mot de folkvaldas flertal. Som Regeringsformen då såg ut blev regeringens situation ohållbar. Gustav V kunde tillsätta den sista antiparlamentariska, ämbetsmannaledda regeringen i Sverige.
Att denna blev sittande i tre år berodde på storkriget 1914-18, ingen ville 1915 eller 1916 ha en snabb regeringskris. Efter Hammarskjölds misslyckande skedde en utjämning av motsättningarna. Ett par årtionden senare hade demokratin blivit rotad hos de flesta i Högern – och i Bondeförbundet, vars högerflygel kom direkt ur en antidemokratisk partibildning efter kungens tal till det så kallade bondetåget 1914.
Hundra år är en lång tid, men år som 1914 och 1917 har bestående verkningar och långa skuggor. Det har blivit bred uppslutning om mycket som det var maktkamp om 1914. Men riksdagspartiernas idéarv förblir olika. Ett par av dem kommer från dem som ville ha demokrati och parlamentarism. Andra är från det motsatta lägret. Ytterligare ett par har tämligen färska rötter i ideologier från 1900-talets brutalaste förtryckarstater – nynazism respektive Moskvakommunism.
Sådant märks inte alltid tydligt, lugna dagar då avgörande värden inte står på spel. Men partiernas olika rötter gör att inget av de just nu aktuella blocken i svensk politik är idémässigt homogent.
Tidens gång och världspolitikens påfrestningar har flera gånger ändrat samarbetsmönster i svensk politik. Man har förstått att samlas mot det som hotat friheten, men varit oense om mer vardagliga frågor.
En kunglig offensiv mot parlamentarismen behöver vi inte räkna med i dag. Men situationer kan uppstå där viktiga skiljelinjer ändras, och där partiernas viktigaste idéarv kan leda till delvis nya mönster.