Att ämneskunskaperna bland lärarna, inte minst på högstadiet och gymnasiet, i många fall är svagare än de borde vara, är på inget sätt en överraskning. Det är tvärtom en naturlig följd av dels den tidigare sänkningen av kraven på ämneskunskaper i lärarutbildningen, dels skolhuvudmännens utbredda vana att låta lärare ha fler undervisningsämnen än vad de har god utbildning för. I båda fallen har kursen för några år sedan lagts om med politiska beslut. Dessa har börjat ha effekter, men det är lång väg kvar innan läget blir godtagbart.
Skolverkets nya statistik, som kom i torsdags, hade regeringen beordrat fram, sedan de nya reglerna om behörighet gjort att mer kan detaljredovisas än förut. Men helhetsbilden är inte överraskande.
En tidigare genomgång 2012 visade att hela två tredjedelar av lärarna i de vanliga läsämnena i årskurserna 7-9 (högstadiet) inte hade tillräcklig utbildning i ämnen de undervisade i. Den nya statistiken säger att i de ämnen där läget är minst dåligt, franska, tyska och historia, sköts cirka 70 procent av undervisningen av lärare med ämneskunskaper som är tillräckliga för behörighet. I ämnen som matematik, fysik, biologi och religionskunskap är andelen omkring 60 procent eller lite till.
Det har hänt något, från ett alarmerande dåligt läge har det börjat röra sig åt rätt håll. En mycket likartad bild finns på gymnasiet, där ju kraven på goda ämneskunskaper är högre. Skolverkets bedömning av vad som hänt är densamma för både gymnasiet och högstadiet. Dels har lärare som haft ämneskunskaper, men inte så mycket att de motsvarat godkänd nivå, kompletterat sina studier och gjort färdigt oavslutade examina. Dels har deras arbetsgivare och skolledningarna minskat antalet fall där lärare tilldelats fler ämnen att undervisa i än de där de är ämnesmässigt välutbildade. Enligt Skolverket har de skärpta behörighetskraven i riksdagsbeslutet för några år sedan drivit fram dessa båda förändringar som nu inletts, men som behöver fortsätta.
En del lärare har förstås reagerat på situationen med självstudier, och blivit självlärda i ämnen där deras arbetsgivare visat systematisk likgiltighet för ämneskunskapernas betydelse.
När det gäller arbetsgivarna i skolan syns också spår av skillnad i inställning mellan en del kommunala och icke-kommunala skolor. En del av de senare har haft så många obehöriga lärare att det fortfarande ger tydliga avtryck i Skolverkets statistik. Som mycket annat beror detta på den långa politiska förhistorien. Innan Björklunds reformer skärpte kraven hade friskolorna från Beatrice Asks tid, och under den följande S-tiden haft fribrev från även de svaga krav på behörighet som då fanns. Den politiska kursen gav ända sedan lärarutbildningsändringen i slutet av 80-talet tydliga signaler att ämneskunskapernas betydelse nedvärderats. Resultatet blev därefter.
Med beslut för fyra år sedan har kraven i lärarutbildningen skärpts. Kraven för fast anställning och för att få sätta betyg har också skärpts. Det är nyttigt för läraryrkets ställning och än mer nyttigt för eleverna.
Men det tar tid innan verkningarna slår igenom fullt ut.