Ingen vet något om framtiden. Men av många skäl försöker vi skapa oss en bild av hur det kommer att bli. Genom att granska utvecklingen fram till nu gör vi antaganden över åren framöver.
Motivet bakom de prognoser som arbetas fram är att i tid skapa förutsättningar för ett – inte minst – ekonomiskt hållbart samhälle.
Oron som vi upplevt och upplever i samband med många länders skuldproblem i Europa, visar med visst eftertryck att pensionssystemet är en väldigt viktig del av den samhällsekonomiska framtiden.
Det insåg de svenska politikerna redan för mer än 20 år sedan när pensionsarbetsgruppen, under ledning av Sörmlands nuvarande landshövding Bo Könberg, tillsattes. 1994 kunde riksdagen fatta beslut om ett nytt pensionssystem som anpassades till den ökade livslängden och gjordes följsamt med landets ekonomiska utveckling. Det var en viktig reform.
Men nu är det dags att revidera och förbättra systemet. Ett sätt är att indexreglera de åldersgränser som finns i pensionssystemet. I en debattartikel (DN 8/4) pläderar Bo Könberg välgrundat för detta.
I dag gäller att varje arbetstagare har rätt att arbeta till 67 år utan att bli uppsagd av åldersskäl. Den gränsen har gällt sedan 2003. Men under de senaste åren har medellivslängden ökat med 1,5 månad per år – en mycket snabb ökning.
Bo Könbergs argumentation bygger på den senaste Folkhälsorapporten som klart visar att det är friska, inte sjuka, år som läggs till livet. Mot den bakgrunden borde 67-årsgränsen för rätten att stanna kvar på arbetet omedelbart kunna höjas till 69 år. I ett senare skede – om livslängdsutvecklingen fortsätter öka i samma snabba takt som nu – kan den gränsen räknas upp med ett kvartal vartannat år.
Även andra åldersgränser kan gott anpassas till ett livslängdsindex. Statistiskt bör det vara möjligt att redan nu införa 66 år som gräns för rätt till garantipension och följaktligen 62 år som tidigast uttag av allmän pension. Men av opinionsmässiga skäl låter det sig inte göras över en natt.
Det som först och främst krävs är att de fem partierna bakom pensionsreformen från 1994 – nuvarande Alliansen och Socialdemokraterna – kan enas om att en livslängdsindexering av åldersgränserna förbättrar hållbarheten i pensionssystemet.
Det är möjligt att statsminister Fredrik Reinfeldts tal om att man framtiden ska kunna arbeta upp till 75 års ålder, utan att bli uppsagd av åldersskäl, har provocerat politiska motståndare. Å andra sidan visar Bo Könbergs sakliga argumentation att det finns en ordentlig prutmån på statsministerns framkastade tanke.
Förändringar i pensionssystemet måste göras med mycket eftertanke då långsiktigheten är av yttersta betydelse. Men en höjning av rätten att arbeta kvar till 69 år för dem som är friska och som vill göra det är inget att egentligen bråka om.
Andra förändringar kan göras på sikt. Men arbetet att åstadkomma dessa skulle med fördel kunna påbörjas redan nu.