Kan vi gå från relativt låga utsläpp ner mot nollutsläpp – och ändå ha livskraftig ekonomi och bevarad välfärd? Frågan måste ställas och besvaras.
Naturvårdsverket redovisade, på order av regeringen, i förra veckan en sammanställning av en mängd nyttiga tankeövningar från andra håll. Inom EU pågår ett räknande på möjligheterna att radikalt minska koldioxid- och andra klimathotande utsläpp till 2050. I Sverige, som har bättre utgångsläge, har regeringen begärt att det ska räknas på möjligheten att komma ned till att nettoutsläppen blir ungefär noll om drygt 35 år.
Det har blivit en intressant övning, som bör kunna hjälpa till att bryta igenom en del blockeringar och vanetänkande. Den tyder på att en del mycket stora steg är möjliga, men bara om det sker tekniska genombrott och stora investeringar i tillräckligt god tid.
De hårda nötterna att knäcka är framför allt tre:
Dels metan- och lustgasavgången från lantbruket, som är omöjlig att helt bli av med utan att sluta med djur och odling.
Dels utsläppen från en del tung basindustri, som stålverk. Där krävs ny teknik för att avskilja och lagra koldioxid om det ska gå att komma ned till en låg nivå.
Dels bilarna, där det är nödvändigt att gå från bensin och fossildiesel till elmotorer och biodiesel. Detta är trots allt den minst svårknäckta av de tre hårdaste nötterna.
Några andra saker, som så många som möjligt snarast bör ta till sig, är nog ganska svårsmälta i en del sällskap:
Inga scenarier går att få ihop utan en stor utbyggnad av vindkraft. De som gjort protester mot just vindkraften till favoritsysselsättning kan gott lägga ned den aktiviteten.
Utan kärnkraft – och betydande investeringar i nya reaktorer – är det också ytterst svårt att lösa ekvationerna. Det blir en stor ökning av behovet av ström och dessutom en efterfrågan på export av el som av miljöskäl behöver tillgodoses.
En bilpark med elbilar har mycket högre verkningsgrad än nuvarande fossilbilpark, men det går ändå åt mycket mer el till transporter i ett samhälle med mycket låga utsläpp.
Dessutom kan med fördel en gammal tanke tas upp igen, att ta spillvärme från reaktorer till storstäders fjärrvärme, öka verkningsgraden och frigöra biorå- vara till andra nyttiga, miljövänliga ändamål.
En utvidgning av skogsarealen, bättre skogsvård och större årlig skogstillväxt kan ge en ökning av den svenska skogens upptag av koldioxid ur atmosfären, som nu är betydande men trendmässigt minskar en del om inget görs.
Ännu en slutsats för Sverige är densamma som är tydlig även internationellt – det behövs genombrott för teknik där man industriellt och utan omåttliga kostnader kan avskilja koldioxid ur rökgaser eller på annat sätt ur atmosfären och binda den i kemiska föreningar där den blir kvar i marken eller långt under jord.
Andra länder, närmare ekvatorn och med lägre teknisk förmåga, behöver göra på andra sätt än Sverige. Men det verkar vara möjligt för oss att göra mycket mer, och inte bara förbli utan även utvecklas som ett avancerat industriland.