Sällan blir ett förslag så slutgiltigt sågat. Förre rikspolischefen Björn Eriksson har utrett tanken att läktarbråkstakar och huliganer ska tvingas anmäla sig hos polisen varje gång det är match på en nivå där det är risk för störningar.
Han konstaterar att ett av de mest använda argumenten för en sådan plikt saknar grund. Det finns inte en sådan lag i England.
Vad de har är en lag som tvingar ökända fotbollshuliganer att tillfälligt deponera sina pass hos polisen några dagar innan landslaget spelar match utomlands.
Annars har England tillträdesförbud till arenorna för sådana som grovt misskött sig, alltså det som finns i Sverige och kan effektiviseras med en del nya regler, främst ett nationellt register över dem som stängts av.
Men förslaget om anmälningsplikt hos polisen verkar ha upprepats och upprepats utan att man riktigt tänkt igenom hur långtgående det är. Det spelas väldigt många matcher, flera dagar i veckan när säsongerna pågår för fullt . En ”supporter” till en klubb med elitlag i fotboll och hockey skulle, för att hållas undan från det ”egna” lagets matcher behöva anmäla sig till polisen upp till 85 dagar om året.
I hälften av fallen dessutom i en annan stad än hemorten, annars skulle ju bråkmakaren ändå vara nära arenan. En lag som i förebyggande syfte tvingade personer att kanske 40 gånger om året resa flera timmar bort från hemorten, tillräckligt långt från hem, arbete eller studier för att inte vara i närheten av matcher, skulle vara ett mycket hårt ingrepp, utan rimligt samband mellan ändamål och medel.
Det borde, kan man tycka, diverse instanser och organisationer ha kunnat inse tidigare. Förslaget är ett bomskott, långt vid sidan av målet. Hur kunde det avancera så långt att en utredning, efter riksdagsbeslut och utskottsinitiativ, beordrats att överväga saken med förtur, för snabbt genomförande?
Åtminstone tre orsaker finns, ingen av dem är prydlig. Rikspolisstyrelsen och Fotbollförbundet uttalade sig, utan att besvära sig med närmare utredning eller eftertanke, lösligt och positivt om anmälningsplikten. I ett antal partier togs då tanken upp, och skrevs in i mindre genomarbetade handlingsplaner.
Rikspolisstyrelsen har nu efter konkreta frågor från förre chefen Eriksson fått erkänna sitt slarv. Fotbollförbundet kunde ha gjort annat, om det bara velat. I riksdagsdebatten förra året citerade en KD-ledamot en synpunkt från praktiskt polisarbete, om hur personer som är för berusade för krogarna vid Stockholms fyllerihål Stureplan ändå släpps in på läktarna.
En andra orsak är att brådskan att vifta med olika initiativ blev för stor efter ett par uppmärksammade skandaler 2011 då allsvenska matcher bröts efter ordningsstörningar.
Tredje orsaken är ping-pong-spelet mellan de rödgröna och Åkessons SD-parti under den Juholtska parentesen. Utskottsinitiativet, som antogs i kammaren med 154-152 i juni 2011, skulle normalt sett inte ha kommit till så som det gjorde. Frågan hade hanterats på annat sätt av partierna i justitieutskottet.
Men i klimatet i slutet av vårriksdagen 2011 handlade det ledsamt mycket om att utnyttja SD för att besvära regeringen med röstnederlag. När både S och SD var angelägna kunde det gå fort med beslut som i efterhand blir en pinsamhet, i sakfrågan såväl som vad gäller tillkomstsättet.
Nya S-ledningen har skäl att noga läsa Björn Erikssons sågning av anmälningsplikten, även där har de en läxa att lära från det som pågick på Juholts tid.
Målvakten trakasseras från läktaren, brandman får rycka in och hjälpa till, vid match Djurgården - Hammarby. Register över avstängda bråkmakare skulle göra nytta, att tvinga de misstänkta att ofta anmäla sig hos polisen långt från hemorten är däremot ett politiskt bomskott.