Ett land som vill ha en ledande internationell roll skadar sin egen position med att skuldsätta sig för högt och sedan ha svårt att samlas kring rationella åtgärder.
Uppgörelsen i söndags blev ett beskt piller för de flesta. På kort sikt är den ett nederlag för presidenten. För att undvika inställda betalningar får han finna sig i en första etapp av utgiftstak utan samtidiga förstärkningar av statsinkomsterna. Steg två är mer svårsmält för republikanerna. Tolv ledamöter från kongressens båda hus ska till november enas om fortsatt tioårig budgetsanering. Där ska även en skattereform med ökade intäkter tas upp.
För att pressa fram enighet ska automatiska schablonmässiga nedskärningar träda i kraft, om gruppen misslyckas. Den republikanska högern har därmed orsak att bli flexibel, annars kan den dra på sig både automatiska nedskärningar i militäranslagen och veto från presidenten mot förlängning av skattesänkningarna från George W Bushs tid.
Det är långtifrån säkert att det håller genom alla påfrestningar den här veckan och fram till jul, då ett principbeslut om budgetsanering ska bli klart. Men de som utformade söndagens uppgörelse har ändå sett att samling är nödvändig – och vad de stora linjerna måste vara om USA:s ekonomiska och geopolitiska trovärdighet ska bevaras. Budgetunderskottet är efter krisen 2008 ohållbart stort.
Men åtstramningen kan med hänsyn till såväl USA:s arbetslöshet som hela världsekonomins återhämtning inte vara för snabb och drastisk. Budgetsaneringen blir därför successiv med början 2013, och det har öppnas för inte bara omprövade utgifter utan även uppstädning i det kryphålsfyllda skattesystemet.
Trots allt står sig detta – om det nu bara håller ända fram – riktigt bra vid en jämförelse med det plågsamma och kortsiktiga improviserandet i finans- och statsskuldkriserna inom EU.
För svensk del finns något annat tänkvärt i de amerikanska våndorna. I komplicerade parlamentariska lägen är det ofta lätt att få ihop tillfälliga nej-koalitioner och svårare med majoritet för det långsiktigt nödvändiga. Driver man då motsättningar och taktikspel långt kan det bli beslutsförlamning. Förtroendet för landets handlingskraft kan urholkas.
Här har Sverige under skiftande regeringar byggt upp ett stort förtroendekapital från 90-talets början och framåt. För att bevara detta behövs en höstriksdag som inte domineras av de högst oheliga nejkoalitioner som växte fram under vårriksdagen.