”Fy skäms, Flens kommun”, var rubriken på en insändare i onsdags. Skribenten, som av allt att döma bor 5-10 kilometer utanför Flen utmed väg 57, klagar på avsaknad av en säker cykelväg till stan. 57:an är hårt trafikerad, varför det är lätt att känna sig otrygg där som cyklist.
Skribenten lyfter fram Oxelösund och Katrineholm som bra cykelkommuner, med cykelbanan mellan Katrineholm och Valla som exempel.
Detta är en angelägen fråga. Cykel är i det här sammanhanget ett transportmedel inte bara inne i städer utan även för den som vill färdas mellan orter enkelt, billigt, hälsosamt och miljövänligt.
Så borde det åtminstone vara, men som insändarskribenten visar är det långt ifrån alltid så. Ett problem kan vara att hemmet och arbetet förbinds enbart av en väg som det är förvisso tillåtet att cykla på men otryggt och ibland direkt farligt.
Ett annat problem kan vara att en dålig och farlig väg för bilister görs säkrare genom att byggas om till en två-plus-ett-väg. Men en förbättring för bilister kan lätt bli en försämring för cyklister. Om vägen klassas om till motortrafikled blir den otillåten att cykla på. Ifall den fortsatt är (mötesfri) landsväg är cykling tillåten men i regel olämplig, då vägrenen är smal eller saknas och mitträcket gör det svårt för bilar att köra om cyklister på ett säkert sätt.
En kartläggning från Trafikverket 2010 visade att enbart två procent av mötesfria två-plus-ett- och två-plus-två-vägarna hade en vägren som var avsedd för cykling.
En bättre lösning är att bygga en cykelbana bredvid vägen, exempelvis som den nämnda mellan Katrineholm och Valla. Det kostar givetvis, men en uträkning av Svevia för några år sedan, refererad i Ny Teknik, visade att man får 15 kilometer gång- och cykelbana för samma kostnad som en kilometer motorväg på landsbygden.
Kommunerna och Trafikverket bör höja sina ambitioner för detta. Säkrare och ökad cykling och minskat bilåkande ligger i allas intresse.