Självskadebeteende är relativt vanligt bland svenska ungdomar. I skolbaserade studier har 34–42 procent av ungdomarna uppgett att de medvetet skadat sig själva vid åtminstone ett tillfälle. Cirka 15–20 procent har samtidigt uppgett att de genomfört självskadehandlingar vid fem tillfällen eller fler. Förekomsten är högre bland flickor än bland pojkar.
Självskadebeteendet kan fylla olika funktioner, exempelvis kan det handla om att tränga undan svåruthärdliga känslor, självbestraffning eller ett behov av att "känna något".
År 2011 lanserade Sveriges kommuner och landsting (SKL) och den dåvarande regeringen det så kallade Nationella självskadeprojektet, med målet att utveckla insatserna och kunskapen kring självskadebeteende samt minska dess förekomst.
Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) har inom projektet fått i uppdrag att ta fram forskningsöversikter om självskadebeteende. I går släpptes två rapporter.
Den ena rapporten fokuserar på hur personer med självskadebeteende upplever bemötandet och hjälpen de ges.
Den andra rapporten inriktar sig på skolbaserade program för att förebygga självskadebeteende. Inom båda dessa områden kan tyvärr konstateras att kunskapsläget är svagt och att få studier av god kvalitet har genomförts.
I forskningsgenomgången som berör bemötande och hjälp presenteras ändå en del angelägna insikter. SBU konstaterar bland annat att det finns vetenskapligt stöd för att personer med självskadebeteende upplever: Att vårdpersonal är dömande och inte förstår dem, att vården brister i att erbjuda kontinuerlig kontakt med samma behandlare och delaktighet när vårdinsatser planeras, att de har negativa erfarenheter av vården som avskräcker från framtida besök.
SBU drar också den följdriktiga slutsatsen att "vårdens omhändertagande av personer med självskadebeteende och attityderna bland vårdpersonal kan förbättras betydligt."
När Karin Dahlqvist Claesson, representant för Sörmland i Nationella självskadeprojektet, intervjuades i tidningen i mars i år framhöll hon att bemötandet inom vården är en av de viktigaste delar som man jobbar med. Hon betonade också vikten av att vården blir bättre på att ställa frågan och följa upp om exempelvis ärrbildning upptäcks vid en vårdkontakt.
Av allt att döma är projektet här alltså inne på rätt spår. I sin genomgång konstaterar SBU: "Personal som är intresserad och lyssnar har en stor funktion att fylla för att främja tillfrisknande."
Samtidigt är det viktigt att man från politiskt håll nu tillför ytterligare resurser för att fördjupa kunskapen om självskadebeteende – hur sådant kan motverkas från första början och hur nuvarande behandlingsmetoder kan utvecklas för att hjälpa dem som redan har fallit in destruktiva beteendemönster av den här typen. I dagsläget vet vi, helt enkelt, för lite.
När siffror tyder på att en femtedel av unga personer med någon form av regelbundenhet skär sig, eller på annat sätt medvetet skadar sig själva, vore det ett oerhört svek att inte ta detta på största allvar.