Arbete är vägen till integration. Det är regeringens förståelse av arbetslinjen tillämpad på integrationspolitiken. Det finns inget att invända mot det. Utan arbete riskerar nyanlända invandrare att fastna i ett dubbelt utanförskap.
Barn som växer upp i familjer som kan försörja sig själva mår bättre än om båda föräldrarna lever på bidrag. Absolut, allt annat lika.
Alltså, resonerar regeringen Reinfeldt, kan omtänksamhet om barn tjäna som argument för att ställa försörjningskrav för anhöriginvandring. Tänk så behändigt.
I december förra året överlämnades en utredning om försörjningskrav till migrationsminister Tobias Billström (M). Där föreslogs att en person boende i Sverige ska kunna uppvisa egen försörjning och bostad för att få rätt att i Sverige återförenas med sina anhöriga. För att ” nyanlända ska komma till ett innanförskap och inte till ett utanförskap” som utredaren Erik Lempert formulerade det.
Just nu pågår förberedelser i regeringskansliet för ett lagförslag. Det väntas i stort sett följa utredarens linje. I utredningen föreslås en rad undantag vilket resulterar i att det huvudsakligen är människor som relativt nyligen fått asyl men inte längre anses vara skyddsbehövande, som avkrävs egen försörjning för att få ta hit sina anhöriga.
Oavsett hur många människor det egentligen kan tänkas beröra, är principen felaktig och oanständig. Visst är det bättre för ett barn att mamma eller pappa själva försörjer familjen, men det vore huvudlöst att påstå att det därför är bättre att familjer hålls separerade. En sådan lag vore ett brott mot Barnkonventionen och ovärdig ett anständigt samhälle.
Frågan är vad försörjningskravet egentligen är tänkt att tjäna för syfte. Sett från ett perspektiv är kravet ett slags utpressning. Den som behöver ett arbete lär söka jobb med en frenesi gränsande till desperation.
Men med en arbetslöshet på för närvarande runt tio procent skulle försörjningskravet för många inte utgöra en välbehövlig sporre utan ett permanent hinder för att få återförenas med nära och kära. Fakta som inte alls är okända för regeringen. Vilket föranleder frågan om försörjningskravet bara handlar om integration och arbetslinje.
Troligare är kanske att regeringen vill ändra på det faktum att Sverige har mindre av försörjningskrav vid anhöriginvandring än flertalet EU-länder. Något som torde bidra till en totalt sett större invandring.
Reglerna för anhöriginvandring kan diskuteras och det är inte säkert att kommunerna alltid ska ha försörjningsplikt vid all slags anhöriginvandring. Men när det gäller barn och föräldrar bör vi inte anpassa oss till andra länders regler utan upprätthålla anständigheten och låta familjer återförenas.