”Solidariskt ansvar” låter fint men leder vilse. De flestaflyktingar flyttar till kommuner frivilligt, de blir inte anvisade plats. I exempelvis Eskilstuna är så fallet med samtliga inflyttade flyktingar. ”Solidariskt ansvar” betyder alltså attflyktingar inte längre ska få bosätta sig var de vill under den första tiden i Sverige.
Vissa kommunpolitiker säger det i klartext, som Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (S). ”Det kan inte vara en mänsklig rättighet för asylsökande att bosätta sig exakt var de vill”, sa han till Sydsvenskan 2008. Andra formulerar sig mer dunkelt och lyfter hellre fram den där solidariteten. Och det är ofta samma personer som slår sig för bröstet över befolkningsökningen i kommunen som klagar över den ojämna fördelningen av flyktingar över landet.
Men den fria bosättningen är rätt, dels för att det är en frihetsfråga för individen men också för att flyktingars rätt att bo var de vill är bra för integrationen.
Frågan har nämligen utretts noga. Forskarna Per-Anders Edin, Peter Fredriksson och Olof Åslund har gjort det i den vetenskapliga studien ”Ethnic enclaves and the economic success of immigrants – evidence from a natural experiment” från 2000. De har jämfört flyktinginvandring 1981-1983 och 1987-1989. Under den förra perioden fick flyktingarna bosätta sig fritt, under den senare placerades de ut i kommunerna. Forskarna fann att de fritt bosatta fick högre inkomster än de utplacerade.
Boverket studerade frågan 2008 och kom fram till samma slutsats. Flyktingar som väljer eget boende har jämförts medFlyktingar som bor på anläggning och efter beviljat uppehållstillstånd anvisas plats i kommuner. Analysen visade att personer med eget boende lättare fick jobb och kunde köpa bostad snabbare.
Förklaringen är att de sociala nätverk som flyktingar söker sig till när de bosätter sig nära släkt och vänner förbättrar inträdet i det svenska samhället och kortar vägen till egen försörjning. flyktingar som i det gamla systemet anvisades plats hamnade däremot inte bara utanför de trygga nätverken utan också ofta i kommuner där det fanns gott om bostäder men dåligt med jobb. Inte heller motverkade systemet etnisk koncentration. Anvisning är inte kommunarrest. Efter ett par år flyttar personen dit hen vill.
Det är möjligt att staten bör utöka och/eller förlänga sitt stöd till kommunerna för nyanlända flyktingar. Men vars och ens frihet att välja bosättningsort får inte inskränkas. Det är både en fråga om moral och, som synes, om effektivitet.
När allt kommer omkring fanns det skäl till att den gamla planekonomiska ordningen för flyktingars bosättning övergavs.