Förra veckan beslutade länsstyrelsen i Sörmland att utöka strandskyddet till 300 meter längs Mälarstränderna i Strängnäs kommun och sjön Båven. Undantagen är få.
Strandskyddet finns för att säkra allmänhetens tillgång till strandområden och för att inte störa villkoren för djur och växter. I ett skyddat strandområde får man inte gräva eller bygga nytt eller ändra användningen av redan befintliga byggnader.
Det råder bred enighet om att strandskyddet behövs och fyller sin funktion. Den hittillsvarande gränsen har varit 100 meter, men är nu utökad till 300 meter. Länsstyrelsens beslut väckte omedelbart starka reaktioner inom berörda kommuner och hos markägare.
Reaktionen är förståelig. Markägarna och kommunerna anser att länsstyrelsen har lagt en död hand över många områden som skulle kunna gynna utvecklingen i glesbygden. Den allmänna uppfattningen bland kritikerna är att länsstyrelsen inte varit tillräckligt flexibel.
Peter Holmgren i Starrkärr är ordförande i LRF:s kommungrupp i Flen och han är ordentligt upprörd över att länsstyrelsen inte har haft någon dialog med markägarna. Han och andra kommer att överklaga beslutet eftersom det inte överensstämmer med regeringens intentioner att ett allmänt utökat strandskydd ska gälla.
Strängnäs kommun kommer dock inte att överklaga beslutet. Kommunalrådet Jens Persson (C) anser inte att det leder till någonting eftersom det är regeringen som är problemet.
Länsstyrelsen å sin sida anser att den har tagit hänsyn till markägarna, som har möjlighet att begära dispens från strandskyddet. Att det utökade strandskyddet innebär ett hinder mot att utveckla glesbygden avfärdar länsstyrelsen helt. Avfolkningen är, menar länsstyrelsen, en konsekvens av storskaliga strukturförändringar.
Den breda allmänheten slutligen kan nog tycka att det är bra med ett utökat strandskydd. Men frågan måste ställas – hur mycket utnyttjar faktiskt allmänheten möjligheterna att besöka dessa strandområden? Och räcker då inte 100-metersgränsen?
Sammantaget måste slutsatsen bli att länsstyrelsen agerat alltför fyrkantigt. Om en ordentlig dialog med markägare och kommuner hade förts skulle länsstyrelsen tämligen enkelt – alla olika åsikter till trots – ha kunnat agera mer flexibelt.
Ingen kan förvisso kräva att länsstyrelsens tjänstemän personligen ska besiktiga varje meter av Båvens och Mälarens stränder. Då den personliga kännedomen om fakta saknas bör den inhämtas från personer som bor och verkar längs stränderna. Så har uppenbarligen inte varit fallet och det är ett graverande misstag av länsstyrelsen.
Det finns inte någon rimlig anledning att tro att ett strandskydd på 300 meter överallt och för all framtid är bättre för människor, växter och djur än det hittillsvarande strandskyddet på 100 meter. Genom att lyssna på de berörda hade ett mer varierat strandskydd, som tar hänsyn till såväl miljö som landsbygdens intressen, kunnat skapas.
Länsstyrelsen får nog bereda sig på en i sammanhanget onödig bakläxa.