Situationen illustreras väl av ett reportage på nyhetsplats i tisdagens tidning, där tre specialistläkare, två från Syrien och en från Tunisien, intervjuas.
Röntgenläkaren Ibrahim al Sallom berättar att det har gått sex månader sedan hans ansökan om att få sin syriska läkarutbildning prövad lämnades in till Socialstyrelsen. Han har ännu inte hört ett ljud och konstaterar: "Jag har en syrisk kollega som hamnade i Tyskland i stället. Han är redan igång och jobbar. Vi kanske också ska flytta till Tyskland?". Barnläkaren Neddal Ahaj Mostafa fastslår: "Jag är så tacksam mot Sverige för att ni tagit emot oss. Nu vill jag återgälda med mitt arbete."
I dagsläget tar det mellan fyra och sju år för utomeuropeiska läkare att få en svensk läkarlegitimation. På Socialstyrelsens hemsida står att läsa att myndigheten för närvarande handlägger ärenden som inkom i juni 2014. Det är alltså en mer än ettårig eftersläpning.
Givetvis behöver processen med att validera utländska läkarexamina vara gedigen – det handlar ytterst om patientsäkerheten. Förutom Socialstyrelsens inledande prövning ingår också sådant som krav på dokumenterade kunskaper i svenska och provtjänstgöring – villkor som knappast någon skulle invända mot. Men de rena flaskhalsarna i processen måste väck.
I maj anslog regeringen tio miljoner kronor till Socialstyrelsen för att under kommande halvår förmå korta handläggningstiderna för valideringen av utomeuropeiska vårdexamina. Pernilla Ek, enhetschef på Socialstyrelsen, framhåller under ett samtal med ledarredaktionen att man länge har påtalat behovet av ytterligare resurser. År 2014 ökade valideringsansökningarna med 40 procent och ökningen har fortsatt under det första halvåret 2015.
Ek menar därför att det krävs mer långsiktighet – en fortsatt förstärkning av anslagen även efter årsskiftet och efter att de tio extra miljonerna har förbrukats.
De efterfrågade resurserna måste ges. För individen orsakar dagens långa handläggningstider stor frustration, bland annat på grund av uteblivna löne- och pensionsintäkter samt att denna nekas göra det hon är bäst på och därmed hålla sina kunskaper färska. Men också på det samhällsekonomiska planet vore det oklokt att inte satsa på att effektivisera processen.
Den fackliga centralorganisationen Saco har i en rapport visat att en akademiker som genomgått en 4,5-årig högskoleutbildning i Sverige under denna tid i snitt har kostat 450 000 kronor, medan kostnaden för att göra en invandrad akademikers utbildning gångbar på svensk arbetsmarknad är betydligt lägre.
I väntan på att få sina examina godkända i Sverige är invandrade akademiker dessutom ofta hänvisade antingen till bidragssystemen eller till att arbeta med något som de är överkvalificerade för, och därmed tränga undan dem som egentligen är mest relevanta för enklare jobb.
Flaskhalsarna och långsamheten i valideringsprocessen utgör sammantaget ett oerhört slöseri med resurser och humankapital.