Först lanserade Jan Björklund, Gulan Avci, Roger Haddad och Robert Hannah sina skärpningar av invandringen – tillfälliga uppehållstillstånd i stället för permanenta, krav på egen försörjning för att kunna leva ihop i Sverige med en partner från ett annat land. Fyra kommunpolitiker (FP) tog det flera steg längre och förespråkade ett tak för flyktinginvandringen till Sverige och därmed ett avskaffande av asylrätten.
Båda förslagen har mötts av mycket kritik inom Folkpartiet. Flera ledamöter i partistyrelsen, riksdagsledamöter, partiets båda Europaparlamentariker, Liberala ungdomsförbundet och andra FP-auktoriteter har sagt ifrån.
Reaktionen är sund. Ändå står det klart att Folkpartiet inte är pålitligt i frågor som rör invandring. Vi har sett det förr. Nu har en stor del av partiet drabbats av panik inför de många flyktingar som sökt sig till Sverige. Under Lars Leijonborgs sista år hade FP hamnat i en loop av ta seden-retorik och tog sig inte ut ur den förrän partiledaren tvingats bort.
Hur ser då en frihetlig politik ut på detta område? Hur bör Folkpartiet såväl som andra partier navigera i dessa frågor? Här är förslag på några utgångspunkter:
1. Invandring handlar om frihet. Frihet att bo på en plats utan krig och förföljelse, frihet att leva med den man älskar, frihet att skapa sig en framtid någon annanstans än där man råkar vara född. Särskilt liberala politiker får inte tappa bort detta individ- och frihetsperspektiv när de diskuterar systemfrågor.
2. Överdriv inte de problem Sverige står inför. Invandrares delaktighet i det svenska samhället är inte västvärldens sämsta, som det ibland hävdas. Om man tar hänsyn till sammansättningen på den invandring Sverige har, med många flyktingar från länder långt bort, är sysselsättningen i gruppen runt västerländsk medel, möjligen till och med bättre (se lördagens huvudledare).
3. De förslag som läggs måste bottna i kunskap, inte gissningar. Under åtta år hade Folkpartiet posten som integrationsminister. Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag tillsatte ett antal utredningar. Offentliga system, arbetsmarknadens funktionssätt, enskildas drivkrafter skärskådades på längden och tvären. Ingen av utredningarna föreslog tillfälliga uppehållstillstånd för asylsökande eller skärpta försörjningskrav vid anhöriginvandring som lösning på de problem som finns.
4. Försvara den svenska modellen. Den höger som använder invandring som murbräcka mot välfärdsstaten och svenska kollektivavtal vädrar morgonluft. Till och med en del socialliberaler resonerar nu i sådana termer. Det är fel. Sverige har EU:s högsta sysselsättning mycket tack vare en välfärdsstat vars bärande delar är en omfattande social service betalad via skattesedeln, samt socialförsäkringar med inbyggd arbetslinje. Kollektivavtalsmodellen har gett Sverige ansvarsfulla löneavtal som har varit en grundbult i den goda reallöneökning som vi sett de senaste 20 åren.
5. Lägg krut på generella insatser. Olika åtgärder riktade till nyanlända är angelägna. Men lika viktig och många gånger viktigare är den politik som rör alla: Bra skolor. En skatte- och bidragspolitik som främjar arbete, investeringar och företagande. En politik för fler bostäder och bättre kommunikationer.
Det finns en överhängande risk att oppositionspartierna fortsätter trigga varandra för att strama åt invandringspolitiken. Förutom att förgifta debattklimatet och röja vägen för extremister riskerar det att skymma sikten för annan viktig politik. Det handlar både om den politik som man opponerar med och sådan som man kan snickra ihop tillsammans med regeringen.