Sverige sitter numera i FN:s säkerhetsråd. Efter en påkostad kampanj, där det flitigt tummades på principer, ska det nu i två år bli verkstad av kandidaturen. Det lär bli en milt sagt prövande tid.
Sedan tidigare vet vi att folkrätten är bättre på att skydda statsledningar än medborgares rättigheter. Även suveräna demokratiska stater kan bli hårt trampade på, allt beroende på vem som trampar. Den ryska ockupationen av Krimhalvön och Putinregimens ekonomiska och militära stöd till striderna i östra Ukraina är ett flagrant exempel på detta. När den nye amerikanske presidenten Donald Trump har viftat färdigt om sin seger lär han sannolikt öka USA:s agerande i strikt egenintresse, begränsa det ekonomiska stödet till FN och låta mer långsiktig global utveckling få vänta. Vetostaternas egotrippar lär bli fler, inte färre. Ryssland gör inget annat. Kinas maktkamp om stenhögar i haven mot grannländer som Japan och Filippinerna har bara börjat. Sverige ska i detta försöka göra sin roll vid bordet till mer meningsfull än symbolisk.
På hemmaplan finns en positiv grundsyn på Förenta Nationernas möjligheter. Problemet är att organisationen alltför ofta underpresterar.
Sverige bör driva på för att hålla millenniemålen högt på den internationella agendan – och då med EU och andra starka demokratiska krafter som grundläggande hävstänger. Omfattande krafttag mot korruption, såväl inom FN som i stater som tar emot omfattande stöd, vore på sin plats. Fast baksidan med FN-systemet är att många av de stora syndarna själva sitter i de råd som ska befria världen från dem.
I små steg går det nog ändå att stärka FN:s konfliktförebyggande arbete, insatserna för att motverka sexuella övergrepp som del av krigföring likaså. Regeringens löfte om att försöka öka kvinnors delaktighet i fredsprocesser är välkommet om än löst formulerat (DN 2/1).
Att "begränsa" vetoanvändningen i säkerhetsrådet blir en annan historia. En ny maktaxel, auktoritär och totalitär, formas i Mellanöstern och andra delar av Asien. Där hittar Ryssland, Turkiet, Iran och Kina nya sätt att hålla i hand. Främst för att minimera västerländskt inflytande inom de egna intressesfärerna, i huvudsak mot USA. Demokratiutveckling och värnande av mänskliga rättigheter försvåras. En större utmaning för de som tror på liberala värden är svår att finna.
Med rådande säkerhetspolitiska klimat lär vare sig USA, Ryssland eller Kina avstå från sitt veto när egna intressen är hotade. När USA nyligen släppte igenom en resolution mot israeliska bosättningar på palestinsk mark var det ett undantag och följden av omfattande missämja mellan Obama-administrationen och den israeliska regeringen. Det lär inte hända med Donald Trump i Vita huset.
Vi ska komma ihåg att vetorätten påverkar FN:s agerande också indirekt. Om en tandlös resolution går igenom utan veto – är det då en framgång eller en besvikelse för världen?