Svenska elevers försämrade resultat i internationella kunskapsmätningar som Timss, ligger bland annat till grund för ivern att reformera skolan.
Förändringstakten på många arbetsplatser ökar varje år. Nya arbetssätt, nya sätt att organisera verksamheten eller nya namn på gamla arbetsuppgifter. Rutinerna hinner knappt sätta sig förrän det är dags för nästa omorganisation.
Det är inte så konstigt om många då och då känner att de fått nog. Att de mest av allt vill ha lite lugn och ro för att kunna göra sina jobb.
Många lärare i Sveriges skolor har länge efterlyst arbetsro. Men den svenska skolan tycks ständigt befinna sig i ett transformationsläge. Är det inte regeringen och riksdagen är det huvudmannen som har nya idéer.
Just nu ska det mesta göras om igen. Fler än tio utredningar om skolan ska lämnas över till regeringen under årets första sex månader. Det handlar bland annat om trygghet och studiero, likvärdiga betyg, minskad administrativ börda för lärare, mobilfri skola, elevhälsa, vinster i skolan, en nationell skolpenningsnorm och rektorers förutsättningar. Dessutom finns en utredning om hur läroplanerna ska bli bättre.
Det finns visserligen många goda skäl för att tillsätta var och en av utredningarna. Men det går ändå inte att komma ifrån att det blir en lavin av förslag på en gång, som gör det svårt att se skogen för alla träden – även om inte alla förslag kommer att genomföras.
I en debattartikel i Altinget (10/3) pekar Ulla Hamilton, tidigare vd för Friskolornas riksförbund, på ett annat problem: att det kommer bli svårt att analysera varje reforms påverkan och därmed dra några slutsatser om dem, när alla förändringar görs på en gång. Det blir svårt att veta vilka åtgärder ska man skrota eller behålla om utvecklingen inte går åt rätt håll.
Sedan årsskiftet har bland annat utredningar om minskad administration för lärare och ett likvärdigt betygssystem lämnats över till regeringen.
Hamilton efterlyser därför ”en prioritering bland förslagen utifrån vad som är viktigast för att skapa förutsättningar för ökat kunskapsresultat.”
Det är inte svårt att hålla med om denna slutsats.
I synnerhet då kanonaden av utredningar inte är det enda som får marken att gunga under Skolsverige just nu. Barnen i förskolan och skolan blir allt färre. I höstas konstaterade kommunernas egen intresseorganisation Sveriges Kommuner och Regioner att fler än var tionde förskola i landet måste läggas ned fram till 2027. I takt med att de minskade barnkullarna blir äldre kommer det att bli grund- och gymnasieskolans tur att skära ned.
De närmaste åren kommer osäkerheten i hela skolan att öka. Är den egna skolan nedläggningshotad eller tillhör den de som kommer att klara sig?
Den typen av osäkerhet är sällan bra varken för människor eller den allmänna arbetsmiljön. Lägger man därtill en massiv förändring av verksamheten får man en giftig cocktail som kan få den mest förändringsbenägne att krokna.
Skolan verkar ständigt befinna sig i någon fas av omorganisation.
Det finns ett motgift i sådana här sammanhang – ett gott ledarskap. I skolan i form av rektorer som förmår att skapa trygghet och arbetsro. Men även här finns ett problem. I genomsnitt stannar en rektor på sitt uppdrag i tre år konstaterade rektorernas fackförbund Sveriges skolledare nyligen.
Den höga omsättningen av rektorer bidrar till att öka otryggheten i skolan – både bland elever, föräldrar och lärare.
En av utredningarna som ska överlämnas till regeringen handlar just om rektorernas förutsättningar att göra sina jobb och minska omsättningen bland dem. Ett förslag till regeringen är därför att prioritera att genomföra denna utredning, då den kan bidra till mer lugn och ro i skolan.
Först därefter bör man genomföra de andra reformerna en efter en.