Förslaget i veckan om att avlägsna en stor del av nämndemännen ur domstolarna är ett tecken på en av de djupare ideologiska sprickorna. Den skär tvärs genom partier, både inom nuvarande regeringsallians och på socialistisk sida.
Nämndemännen är sedan mycket lång tid en del av det svenska folkliga självstyret.Mot detta står, också sedan mycket länge, ämbetsmannaklassens önskan att styra utan att hindras av lekmän och utan att stå under deras uppsikt.
Demokratiseringen av Sverige, som för bara 95 år sedan nådde ett genombrott med parlamentarismen och den allmänna och lika rösträtten, ändrade förutsättningarna.
Men motsatsställningen mellan lekmannaansvar och ämbetsmannamakt försvann inte.
Samma är det med moderniseringen, det förbättrade utbildningsväsendet och samhällets allt större komplexitet, med fler lagar och fler beslut.
Förutsättningarna är ändrade, men gränsdragningen mellan förtroendevalda i olika roller och offentliga tjänstmän, som också har skilda roller, är omstridd och under förskjutning.
Demokratiseringen innebar inte att nämndemännen blev överflödiga eller trängdes undan.
värtom blev en av följderna av den allmänna rösträtten att en ny rättegångsbalk utarbetades. Nämndemännens betydelse och ansvar underströks under mycket stor politisk enighet, och vidgades så småningom till nya domstolar när samhället blev mer komplicerat och ärenden överfördes från regering eller från verkschefer till förvaltningsdomstolar.
Natanael Gärde, frisinnad justitieminister och sedan riksdagsman (FP), ledde arbetet med den nya rättegångsbalken och med den liberala Tryckfrihetsförordningen 1949, där bland annat tryckfrihetsjuryn reformerades med det flerhundraåriga nämndemannauppdraget som förebild.
Förändringarna efter det demokratiska genombrottet innebar inte att nämndemän eller domstolar politiserades. Den historiska förändring som skett var den motsatta.
För länge sedan var nämndemännen på landsbygden och deras motsvarigheter, de förtroendevalda rådmännen i städerna, en del av både det kommunala självstyrets rötter och domstolsmaktens folkliga motvikt till kungligt godtycke och ämbetsmannavälde.
Sedan skedde en dubbel förändring. Nämndemannaskapet befriades från bindningen till att självägande bönder och borgare deltog medan folkets flertal inte hade del. Funktionerna skildes åt, kommunalt självstyre och annan politisk makt blev en sak, lekmannamedverkan i domstolarna en annan.
Men det gemensamma var att de som skulle ha ansvar skulle vara betrodda, valda.
Så är det än.
Fullmäktige pekar ut nämndemän, de utses enligt fast sedvänja proportionellt, men de uppträder inte som partiers företrädare eller med politisk dagordning.
De är domare, de deltar som ansvariga lekmän och deras deltagande innebär att skrået av yrkesjurister måste motivera sig så att de kan övertyga betrodda, med tiden allt mer erfarna, lekmän.
Det har haft oerhörd betydelse för att hindra att domstolsmakten urartat till ett av laglydiga medborgare misstrott redskap för ämbetsmannaklass och penning- intressen.
Det fungerar fortfarande och har ökat i betydelse när allt fler, och ofta för många, ärenden omvandlas från politik till juridik.
Politisering av domstolar är ett tilltagande problem i många länder, och även i Sverige.
Men problemet uppstår genom en del lagars uppbyggnad och genom svällande självsvåldighet och ideologisk aktivism bland yrkesjurister.
Att nämndemännen skulle betyda en politisering av domstolarna är ett påhittat problem, en myt och ett svepskäl.
Det används för att ideologiskt röja väg för en växande härsklystnad bland offentliga tjänstemän och akademiker.