I EU-valet var det bara 3 procent av sörmlänningarna som röstade på Liberalerna och partiet hamnade under spärren i 17 av 21 län. Trots det lyckades L hålla sig kvar i parlamentet, men stödet är mer än halverat sedan 2014. Samma utveckling syns i riksdagsvalen, där L har gått från 13,4 procent 2002 till att röra sig runt först 7, sedan 5, procent.
Få partimedlemmar kan vara nöjda med den utvecklingen.
Liberalernas problem är inte nödvändigtvis att de har haft en dålig politik. Det finns mycket bra i partiprogrammet.
Däremot var det inte alltid lätt för väljarna att hitta den liberala linjen under höstens valrörelse. I de mest omtalade frågorna – regeringsbildningen och synen på Sverigedemokraterna – tycktes Liberalerna hela tiden ligga steget efter Centerpartiet. Det var alltså svårt att veta vilken politik man fick med L som man inte fick med C, som dessutom, inte minst av historiska skäl, kunde locka väljare på landsbygden.
Det är det vakuumet som Liberalernas nya partiledare behöver fylla.
Här finns minst två vägar att gå, som personifieras av de före detta integrationsministrarna, Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag, som tillsammans med Johan Pehrson, tidigare gruppledare i riksdagen som har lett ett lampföretag i Eskilstuna, har meddelat sina kandidaturer. Hittills är alla tres kandidatprogram ganska allmänt hållna och vägvalet handlar inte nödvändigtvis främst om sakpolitik, utan om hur partiet vill uppfattas.
En väg framåt är att kopiera Kristdemokraterna. När de valde Ebba Busch Thor till partiledare gick tonfallet från mjukt till hårt, inte minst i migrations- och integrationsfrågor, och i dag är det troligtvis få som vet att KD förespråkar att familjer ska få återförenas i Sverige och ett återinförande av en undantagsregel om ömmande omständigheter som grund för uppehållstillstånd. KD har alltså snarare bytt profil än politik.
Det är sannolikt en sådan resa som Sabunianhängarna hoppas på, samt en uppluckring av överenskommelsen med S, MP och C, även om Sabuni skrev att ”Liberalerna ska fullfölja Januariavtalet” i sin avsiktsförklaring (Tidningen NU, 11/4).
Den andra vägen företräds av Erik Ullenhag, som under tisdagens pressträff slog fast att han är feminist och att Sverige behöver ett socialliberalt parti. Dessutom betonade han vikten av att få in optimism och framtidstro i samhället och politiken, vilket vore en välgärning.
Samtalsklimatet har under de senaste åren blivit allt mer pessimistiskt, med överdrifter och svartmålningar, utan nyanser. Det är en dålig utgångspunkt för politiska beslut och prioriteringar, och Ullenhag säger nej till SD-samarbete. Vidare verkar han ha en mer positiv syn på januariöverenskommelsen – "det program som vi enats om innehåller dessutom bra liberala reformer" (DN Debatt, 28/5) – och precis som Sabuni förklarar han att samarbetet ska utvärderas inför valet 2022.
Ytterligare en skillnad mellan de två huvudkandidaterna är att Ullenhag, vilket han mycket riktigt påpekade, inte kommer att överraska. 70-talisten från Uppsala är uppväxt i partiet och har varit allt från statsråd och riksdagsledamot till partisekreterare, andre vice ordförande och ordförande i ungdomsförbundet.
Sabuni kommer snarare in från sidlinjen, även om hon har suttit i såväl riksdagen som partistyrelsen och partiledningen samt varit statsråd. Hon kan sannolikt komma med utspel som får en och annan partist att sätta mineralvattnet i halsen och andra att till och med lämna partiet.
Det vore antagligen både spännande och splittrande. Men just nu behöver Liberalerna gå tillbaka till de socialliberala rötterna och välja en ledare som kan ena partiet.