Försvar av snäva fackliga maktintressen och mobilisering av en röd väljarbas säljs in som omtanke om anställda och kläs emellanåt i nationalistisk retorik: I Sverige ska svenska löner och villkor gälla. Olof Palmes röst – från tal om andra frågor – inklippt i en kampanjfilm förstärker bilden av en konflikt mellan det bekanta, trygga, svenska och det hotfulla, främmande, europeiska.
Bakom allt detta finns EU-direktiv, ett utslag i EG-domstolen och en ändrad svensk arbetsrättslagstiftning som formar en verklighet en bit bort från valrörelsens förenklingar.
Historien är denna: Det lettiska företaget Laval un Partneri vann en upphandling av Vaxholms kommun för att bygga en skola. Bygget skulle utföras av Lavals svenska dotterbolag och lettiska arbetare som hade ett lettiskt kollektivavtal. Fackförbundet Byggnads krävde dock att Laval skulle teckna ett svenskt kollektivavtal, och mer därtill betala sina anställda en lön som motsvarade genomsnittet i Stockholmsområdet. Det sista försökta Byggnads inledningsvis att mörka.
När företaget vägrade försattes det i blockad av facket, dotterbolaget gick snart i konkurs och bygget togs över av ett svenskt byggföretag.
Konflikten i Vaxholm hamnade så småningom i EG-domstolen som 2007 dömde mot Byggnads. Fackförbundet gick för långt i sina krav, ansåg domstolen och menade att svensk lag måste ändras.
Det handlar om utstationeringslagen som gör svensk lag av EU:s utstationeringsdirektiv från 1996. Med stöd i EG-domen dömde Arbetsdomstolen Byggnads att betala skadestånd till Laval.
2010 ändrades utstationeringslagen av den förra mandatperiodens riksdagsmajoritet. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade emot. Lagändringarna som går under namnet Lex Laval ställer upp följande villkor för stridsåtgärder för att få till stånd kollektivavtal för utstationerade anställda: Det måste handla om minimivillkor i ett centralt branschavtal. Det måste gälla villkor i utstationeringsdirektivets så kallade hårda kärna – lön, arbetstid, semester, säkerhet, hälsa och hygien, icke-diskriminering bland annat på grund av kön.
Stridsåtgärder får inte vidtas mot ett företag som visat att dess avtal är minst lika bra som i ett centralt svenskt branschavtal.
Som synes av uppställningen ger EU:s regler och Lex Laval de anställda ett gott skydd, ger stort utrymme för svenska fackförbund att tvinga igenom schyssta anställningsvillkor samtidigt som ursprungslandets lagar och avtal respekteras. Detta är en god väg i en europeisk union med nu 28 länder som inte bara skiljer sig åt i levnadsstandard utan även i rättstraditioner och sätt att reglera förhållandena på arbetsmarknaden. När allt kommer omkring är EU-staternas erkännande av varandras arbetsrättsliga avtal, inom rimliga gränser, en av förutsättningarna för arbetstagarnas fria rörlighet inom unionen.
De svenska politiker som vill avskaffa Lex Laval kan i sin tur inte göra det med mindre än att de river upp hela EU-regleringen kring utstationering. Lycka till!