Det betyder mer att S och MP inte går så bra ihop. Det betyder mest att landet inte kommer att kunna regeras med en politik som är medelvärdet mellan de bådas.
Att statsministern insjuknade innan planet till Umeå hann lyfta, och fördes i ambulans till sjukhus var dessbättre inte så allvarligt som det först såg ut. Men det måste ha sett illa nog ut för att sätta igång larmklockor, inte minst i regeringskansliet.
Insjuknar en statsminister allvarligt – eller avlider – ska landet enligt Regeringsformen ändå ha en fungerande statsminister. Det blir den som statsministern utsett – fram till nu har detta statsråd brukat omnämnas som "vice statsminister", fast det inte heter så i själva grundlagen. Om ingen sådan ställföreträdare är utsedd blir det statsråd som suttit längst i regeringen – för närvarande utrikesminister Wallström – den som övertar statsministerns befogenheter.
När larmet gick om ambulansfärden från Arlanda trodde de flesta att Åsa Romson (MP) var den som skulle gå in som ställföreträdare. Det visade sig vara helt fel, till stor förvåning även för en del i Romsons egen riksdagsgrupp. Hennes titel "vice statsminister" motsvaras i själva verket inte av att Löfven utsett henne till sin ställföreträdare enligt Regeringsformen 6:10. Den är en tom dekoration, angiven i ett pressmeddelande. Vad den anger är väl snarast vem som i regeringsarbetet är högst i rang i MP.
I själva verket har Socialdemokraterna i höstas sett till att om något allvarligt händer statsministern så är ställföreträdaren också en socialdemokrat, närmare bestämt Margot Wallström. Det var inte grundlagsbrott. Maud Olofsson (C), som drog till med detta, har fel.
Det säger däremot mycket om en av S-topparnas sämre och en av deras starkare sidor. Ena sidan är deras mycket utvecklade makttänkande. Andra sidan är deras erfarenhet och ansvarskänsla. De glömmer inte att tänka på att det kan bli riktig kris, där den som fungerar som statsminister sätts på stora prov.
Det skulle i sådant läge inte få vara Åsa Romson, ens för enstaka dagar. Det var ett bestämt ställningstagande. Det ska inte kritiseras.
Men så mycket mer notervärt är hur de gav sig till att maskera realiteten, bakom en innehållslös titel – och att det gick så länge innan det uppmärksammades.
Nu fräter det väl en del på relationen mellan regeringspartierna, men knappast så att det ensamt behöver få större konsekvenser. Likväl är ju regeringen bildad mellan två delvis mycket olika partier – utifrån en strategi för blockpolitik som det nu inte går att regera på.
En rad konfliktytor är inbyggda i denna regering. Ena parten har sin grund i de fackliga organisationerna, inte minst i energikrävande industri, skogsbruk och offentlig sektor. Andra parten kommer ur den mer vänsterradikala delen av antikärnkraftsrörelsen, där sinnet för jobb och produktion inte är påfallande.
Att hantera detta blir inte lättare när regeringen kommer att behöva söka mer samverkan med partier som är liberala eller konservativa. Därmed är inte sagt att detta måste spränga regeringen. Det är ingen naturlag att miljöpartister måste vara mindre kompromissdugliga än sossar.
Men även om pusselbiten är rätt liten så är upptäckten av tomheten i Romsons "vice"-titel en pusselbit, i bilden av hur partierna i regeringen har det med varandra.