I bok efter bok har han skrivit om minnet och om Paris. Men inte om vilka minnen som helst. Inte heller om det flotta, självsäkra Paris, som en stark statsmakt fyllt med monument över sin egen storhet.
Patrick Modiano skriver om individer. Om deras osäkerhet, rädsla, tvetydighet. I hans böcker finns efterklang av krig, ockupation, förtryck, rasism, avspeglade i små människors upplevelser och försök att tolka vad de varit med om. Litteraturen, konsten talar där det officiella i årtionden fördunklat, förnekat eller förfalskat.
Det är sannerligen inte vart år Svenska Akademien belönar en författare med den infallsvinkeln som Patrick Modianos författarskap har. Bland tidigare pristagare finns rader av sådana som anslutit till förtryckets idéer eller solidariserat sig med extremism och diktatorer.
För att ta nordiska exempel står Sigrid Undsets Nobelpris mot Knut Hamsuns, likaväl som Eyvind Johnsons mot Verner von Heidenstams. Fascismens författare och medlöpare har inte gått lottlösa, inte kommunismens heller.
Men i år, liksom när Sigrid Undset och Eyvind Johnson och Harry Martinsson och Tomas Tranströmer fick priset är det något annat. Vad Patrick Modiano har för egna synsätt på dagens samhällsfrågor verkar vara tämligen okänt, men hans val av motiv och hans infallsvinkel är så mycket mer talande.
Det som skildras är en europeisk erfarenhet som inte borde få glömmas och som är förnyat aktuell när de bruntonade extremismerna – med falskt nationella förklädnader – åter gör sig breda i en rad euroepiska länder.
Paris där hans huvudpersoner rör sig är ibland Algerietkrigets tid, men framför allt det naziockuperade Paris med otrygghet, judedeportationer och medlöperi med förtrycket. Det är även den efterkrigstid där människor brottas med det de varit med om.
Patrick Modiano är som så många andra mästare på franska språket ett invandrarbarn. Hans båda föräldrar, som möttes under ockupationsåren, hade rötter i andra länder, där flamländska och italienska talades. Fadern hade judisk släktbakgrund. När tyskarna, med omfattande medverkan av fransk polis och andra myndigheter, samlade ihop tiotusentals judar för transport till Auschwitz hade han skickats den vägen om han haft mindre tur.
Det är en oavslutad, smärtsam process över årtionden att i Frankrike ta till sig vad som hände, skriva historien och se igenom det som doldes när man valde att släta över för att gå vidare. I dag finns ett minnesmärke vid uppsamlingslägret i Drancy där de deporterade samlades ihop innan de sändes till dödslägren. Men under lång tid, under så olika presidenter som de Gaulle och Mitterrand, hade man efter den första uppgörelsen med landsförräderiet övergått till amnesti och officiell glömska, understödd av de franska tryckfrihetsbegränsningar som gjort att mycket som påstås gälla personer kan göras otryckbart.
Litteraturen, liksom pressen, ska inte anpassa sig utan bryta igenom sådan glömska och förljugenhet. Men litteraturens former är konstens. Språket. Inlevelsen i det individuella. Patrick Modiano är en sådan röst, som nu belönas.
I litteraturen speglas sådana erfarenheter från länders mörka tider, ockupationens Paris, Stalins Moskva. I framtiden går kanske Nobelpris till litteratur med en inlevelse i gräsrotsvillkoren i ayatollornas Teheran eller Kimdynastins Nordkorea.