Huvudentreprenören för ett stort bygge ska ansvara för att anställda hos underentreprenörerna verkligen får ut sina löner . Den uppgörelsen är just klar i riksdagen. Regeringspartierna och Socialdemokraterna har tillsammans kläckt en lösning på ett högst verkligt problem. Oseriösa underentreprenörer lurar ibland anställda, och det företag som har det övergripande ansvaret är då ofta ovetande om vad som pågått hos någon underentreprenörs underentreprenör.
Det ska i fortsättningen finnas handfasta ekonomiska skäl för huvudentreprenören att hålla ordning på vilka andra företag som kommer in och gör jobb inom deras entreprenad. De måste se till att de som deltar också är pålitliga, för om de anställda blir blåsta får huvudentreprenören själv ta kostnaden och sedan försöka driva in pengarna från det felande företaget. Bortsett från Vänsterpartiet, som alltmer tycks sträva efter att vara isolerat, anslöt sig hela utskottet till det alliansen och Socialdemokraterna satt ihop.
Är detta ett politiskt tecken i tiden, på att regeringen och Socialdemokraterna närmar sig varandra – inte minst på områden som är av vikt för den fackliga rörelsen och för IF Metalls Stefan Löfven?
Det är inte det enda tecknet. Men den större frågan, vart Socialdemokraterna tar vägen sedan de fått en industrifacklig partiordförande, är det för tidigt att svara på.
Även Mona Sahlin och Håkan Juholt fick en smekmånad med stigande opinionssiffror. Men det gamla huvudproblemet kom de inte undan. Göran Perssons sista mandatperioder innebar ett organiserat samarbete med Lars Ohlys parti. Mona Sahlin ville bli kvitt Ohly men tvingades av sina egna till kartell med både V och MP, med känt resultat.
Det har också blivit ett invant kommunalt mönster att S och V styr eller opponerar tillsammans, ibland med MP som tredje part. Det finns många undantag – även kombinationen S och M – men koalitioner över blockgränsen som i Sörmlands läns landsting och Strängnäs kommun (i båda fallen efter lokala och ganska speciella händelser) är fortfarande avsteg från huvudlinjen.
Om Stefan Löfven drar slutsatsen av de senaste tio åren, och dessutom anknyter till sin egen samverkanslinje från Metall, så pekar detta på just sådant som nu skett i arbetsmarknadsutskottet. En fråga är vilket intresse det finns på regeringssidan, till exempel om energipolitiken, socialförsäkringarna och företagsbeskattningen. På alla tre områdena borde det finnas underlag för att dra åt samma håll.
Men vill och kan Stefan Löfven och andra bryta upp de mönster som blivit inrotade under ett årtionde av röd-röd samverkan? Det skulle i så fall peka mot att Socialdemokraterna siktade på samverkan åt icke-socialistiskt håll efter 2014. Här finns inga besked, Löfven har än så länge knappt sagt något i sakfrågor – och än mindre om att öppna dörrar i regeringsfrågan. Nästan allt, inklusive hans förmåga att hävda sig i par- tiet, är tills vidare osäkert.
Utom en sak: Vänsterpartiet är på väg att distansera sig för att få armbågsrum att skada Socialdemokraterna från vänster. Nyss sprack det röd-röda samarbetet i Västerbottens läns landsting med en skräll. Eftersom detta är V-ledarens hemmabas och Jonas Sjöstedt var direkt inblandad i att motivera avhoppet är det knappast en lokal tillfällighet. Det säger snarare något om vad som kan väntas på riksplanet.
Men tills vidare står Stefan Löfven på samma ruta på spelplanen där Mona Sahlin stod och förgäves försökte välja väg 2008.