Flera opinionsmätningar visar rödgrön ledning. Det är inte orättvist. Stefan Löfven utstrålar pondus och förtroende. Alliansregeringen entusiasmerar inte. Sådant sätter spår i väljaropinionen.
Men räcker det för maktskifte? I anslutning till varje opinionsmätning sägs att de rödgröna, om det var val i dag, skulle få egen majoritet i riksdagen. Förvisso, men en majoritet för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ger inte per automatik ett trovärdigt regeringsalternativ.
Stödet för Socialdemokraterna kan mycket väl fortsätta att öka. Partiet befinner sig i en positiv spiral. Uppgången ger bra nyhetsrubriker, framgångsstämning i och runt partiet och medvind i opinionen.
Lättnaden över att vara av med Juholt är påtaglig och den nya ledaren har inte gjort bort sig. Stefan Löfven har en stor fördel av att vara just Stefan Löfven – lugn och trygg, Juholts raka motsats. Men Löfven har heller inte utmärkt sig med några utspel som signalerar färdriktning, annat än att slipa av de kanter som Juholt lämnat efter sig. Frågan är nu hur länge han kan rida på enbart förtroendevågen. Vid någon tidpunkt måste han börja prata politik. Först då är det skarpt läge.
Det är inte heller första gången som ett parti får ökat stöd i opinionsmätningarna genom att ligga lågt i sakfrågorna. Så var det under första halvan av Mona Sahlins partiledarskap – få utspel och skyhöga opinionssiffror som sände en kraftfull signal till partifolket att Socialdemokraternas politik dög som den var, att ingen omläggning behövdes.
Vill Socialdemokraterna göra anspråk på regeringsmakten efter 2014 fordras mer än en lugn partiledare. Och det krävs mer än ett rödgrönt opinionsövertag nu. Viljan att få bort sittande regering räcker inte som sammanhållande kitt mellan spretande oppositionspartier och är svag grund för ett trovärdigt och uthålligt regeringsalternativ.
Vid sidan av den fortsatta vilsenheten över det socialdemokratiska politiska uppdraget är regeringsfrågan partiets största bekymmer. Det traditionella alternativet är att bjuda in Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det förra försöket att bilda en motallians till regeringen blev dock en hård läxa för Socialdemokraterna – och även för Miljöpartiet. Det är svårt att se de tre partierna göra ett nytt koalitionsförsök före valet.
Det andra alternativet inom det rödgröna blocket är att gå till val var för sig. Även det innebär problem. Med tre självständiga partier blir skillnaderna tydliga och underlättar inte för en regeringsbildning. Vänsterpartiet vill säkert ingå i en regering men kommer inte att lägga sig platt för att en sådan ska bli verklighet.
Miljöpartiet kommer inte att vara någon pålitlig vapendragare i alla frågor. Det skulle försätta Socialdemokraterna i långt besvärligare beroendesituationer till andra partier än vad som varit fallet inom alliansregeringen. I valrörelsen skulle de rödgröna ständigt hamna i situationer där de måste föra regeringsförhandlingar i medierna.
Och med Vänsterpartiet kommer tyngdpunkten i en tilltänkt rödgrön regering ligga betydligt längre till vänster än vad S och MP önskar – både sakpolitiskt och i relation till väljarna.