På onsdagen gjorde regeringens två tyngsta politiker två mycket anmärkningsvärda uttalanden om flyktingpolitiken. Under riksdagens partiledardebatt sa statsminister Stefan Löven (S) detta i ett replikskifte med moderatledaren:
"Sedan får jag påminna Anna Kinberg Batra om migrationspolitiken under era åtta år i regeringen. Den rådde fram till i höstas. Den har vi förändrat. Det har vi gjort i samsyn därför att det var nödvändigt."
Det var inte ett svar på något som Anna Kinberg Batra hade sagt om just migrationspolitiken, utan en replik på moderatledarens påpekande att regeringen har styrt med egen budget i bara 13 dagar.
Finansminister Magdalena Andersson (S) formulerade det ännu tydligare i en filmad intervju på di.se om hur regeringen vänder saker till det bättre:
"Vi har också lämnat Fredrik Reinfeldts politik vad gäller migration och flyktingpolitik och har nu gjort det som krävs för att minska det antal människor som söker asyl i Sverige."
Inte heller denna gång var det ett svar på någon direkt fråga om invandring och flyktingpolitik.
Två gånger samma dag är ett mönster. Men vad är detta? Tidigare har regeringen motiverat id-kravet och sänkningen av asylreglerna till europeisk miniminivå med en exceptionell flyktingsituation som drivits fram av faktorer bortom svenska politikers kontroll.
Nu låter det som att det stora antalet asylsökande till Sverige var ett resultat av svensk politik, och dessutom en som Socialdemokraterna inte varit delaktiga i. Budskapet är att Alliansens flyktingpolitik har skapat problem som regeringen nu rättar till.
Det är felaktigt, djupt ohederligt och underblåser myter i flyktingdebatten.
Ett vanligt påstående är att Miljöpartiets överenskommelse med alliansregeringen gav en mer generös flyktingpolitik. Det är inte riktigt sant.
2008 enades regeringen Reinfeldt och Miljöpartiet om att göra reglerna för arbetskraftsinvandring friare. 2011 gjordes en ny uppgörelse. Det handlade bland annat om att göra familjeåterförening lättare genom att fastslå släktskap med hjälp av DNA, ge papperslösa rätt till vård och skolgång och snabba på hanteringen av asylärenden.
Barn och deras familjer som fått avvisningsbeslut skulle nu få stanna i Sverige om det fanns "särskilt ömmande omständigheter". Den gamla formuleringen var "synnerligen ömmande omständigheter". Det är ännu oklart vilken effekt denna lagändring har fått på antalet uppehållstillstånd men den torde vara marginell. Lagen ändrades 2014 och den första domen i Migrationsöverdomstolen kom i början av 2015, där en flicka nekades uppehållstillstånd.
När det gäller asylreglerna gäller i allt väsentligt samma utlänningslag som antogs 2006, då statsministern hette Göran Persson (S). Ändringar som har kommit till sedan dess är nästan uteslutande resultat av EU-direktiv. Varken under regeringen Reinfeldt eller under det första året med S-MP-regeringen har Socialdemokraterna förordat någon skärpning av flyktingpolitiken. Så sent som i september sa Stefan Löfven på en demonstration på Medborgarplatsen i Stockholm att hans Europa inte bygger murar.
Förhoppningsvis var statsministerns och finansministerns förlöpningar på onsdagen ett misstag, inget mer än ett tillfälligt, ogenomtänkt grepp i ett pressat läge. Det vore mycket olyckligt om Sveriges regering satte i system sådan hantering av sanningen i denna och andra frågor.