I en debattartikel i DN slog statsminister Stefan Löfven (S) an en ton som han förmodligen hoppades skulle prägla gårdagens partiledardebatt i riksdagen. Tillsammans med finansminister Magdalena Andersson (S) och bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) skrev han om vikten av en mer välfungerande bostadspolitik, men kanske framför allt om behovet av samarbete i frågan. Med trions egna ord: "För att klara det behöver vi lägga politiska låsningar och konflikter åt sidan".
Löfven och hans statsråd har rätt i att gemensamma, blocköverskridande krafttag måste tas i bostadspolitiken. Regeringsföreträdarna presenterade själva några förslag i debattartikeln. Exempelvis vill man förenkla plan- och byggreglerna. Och visst är det viktigt att detta av alliansregeringen påbörjade arbete får en trovärdig fortsättning.
Regeringen vill också öka byggkapaciteten bland annat genom att: I större utsträckning öppna marknaden för konkurrens från utländska byggbolag, skapa en "modell med typgodkända bostäder" för "industriell" produktion, samt se över om statliga bolag "kan ges större möjligheter att se till att det byggs fler bostäder". Vissa av dessa förslag kan säkert ha positiva effekter, beroende på hur de utformas.
Klart är åtminstone att det krävs helt andra lösningar än det investeringsstöd för byggande av mindre hyresrätter som regeringen har satt stort hopp till. En subventionsdriven och reglerande politik är i mångt och mycket det som har förorsakat nuvarande problem.
I sitt anförande i partiledardebatten fortsatte Löfven att prata om såväl samarbete som bostadspolitik. Jan Björklund (L) betonade i sin replik vikten av att hyresmarknaden avregleras för nyproduktion. Löfven avfärdade tvärt alla sådana idéer.
Regleringen av hyror i det äldre bostadsbeståndet gör att detta används ineffektivt, varför en marknadsanpassning av hyror inte är en irrelevant fråga. Nu är det inte ens detta som Björklund och L föreslår. Deras fokus ligger som sagt på nyproduktion, där så kallade presumtionshyror redan finns. Trots det, kalla handen från Löfven.
En annan punkt där Löfven visade ointresse för oppositionens ståndpunkter var i fråga om de höga ingångslönerna på svensk arbetsmarknad. Anders W Jonsson (C), ersättare för föräldralediga partiledaren Annie Lööf, betonade svårigheten för lågutbildade, nyanlända att få ett jobb. Löfven svarade att han inte tänker "rasera det som gör Sverige starkt, att man kan gå till sitt arbete och faktiskt försörja sig på sitt arbete".
Lönerna bör även fortsättningsvis sättas i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Det är dock viktigt att fackförbunden tar sitt ansvar och håller tillbaka i synnerhet ingångslönerna, om fler ska kunna komma i arbete. Ett erkännande av den här problematiken från Löfven skulle vara betydelsefull. Men icke.
Att prata om vikten av samarbete är en sak, att omsätta det i praktik någonting helt annat. Löfven sänder motstridiga signaler, vilket är ett tecken på att han är högst medveten om hur svag hans regering är, men ovillig att själv släppa prestigen.
För att återgå till bostadspolitiken måste, som regeringsföreträdarna själva skriver, politiska låsningar och konflikter läggas åt sidan.
Samtidigt är det viktigt att minnas att en hel del av ansvaret också faller på kommunerna som bland annat behöver överväga att sätta hårdare krav på byggherrar att komma i gång med byggandet, undvika tekniska särkrav och tillföra resurser till plankontoren.