Det var intressant när ordföranden i IF Metall övertalades att bli partiledare. Han kom från en kultur av saklighet och samarbete. Inom just hans verksamhetsområde har fack och arbetsgivare gjort stor nytta även för samhället i stort genom att införa och vårda industriavtalet.
Tillsammans med en rad politiska åtgärder under bortåt 25 års tid – under växlande regeringar – har samarbetsandan i industrin varit en del av det som gjort att Sverige nu har bättre ordning i ekonomin.
Vi har trots många svårigheter inte sugits ner i det slags kris som nu plågar så många andra länder.
Skulle detta personskifte också betyda ett uppbrott från oppositionspolitikens sämsta sidor? En större öppning för samarbete åt allianshållet? Ett försök att bryta med den sterila missnöjesagitationen? En satsning på att bygga vidare på att stabilisera välfärden genom internationell konkurrenskraft och fortsatta reformer?
Beklagligt nog tycks svaret vara nej. Tills vidare måste den preliminära bedömningen bli att Stefan Löfven inte har kraften eller förmågan att få oppositionen in på en ny kurs och lägga grunden till vad som skulle kunna bli en mer trovärdig regeringspolitik. Detta intryck stärktes av gårdagens tal i Stockholm.
En pressad partiledning försöker försvara den taktiska huvudlinjen att före valet 2014 inte vilja upphäva någon genomförd skattesänkning av betydelse.
Men partiledningen utsätts för en veritabel kampanj från sin egen vänsterflygel och en rad S-tidningar, som kräver en höjning av inkomstskatterna i de breda inkomstskikten.
För att hålla denna kampanj ifrån sig värjer sig Löfven och hans rådgivare med den ena vänstermarkeringen efter den andra i interna symbolfrågor, men landar då i sakligt olyckliga ståndpunkter: De ska ha kommunal vetorätt mot friskolor, oavsett om de är bra eller dåliga. De ska skärpa marginalskattetrycket på exportindustrins avancerade ingenjörer genom att ta ifrån dem jobbskatteavdraget.
I går var det senaste köttbenet åt vänstersocialismen att påstå sig vilja ta bort PPM-pensionen.
Denna kan må bra av viss förenkling och sänkta förvaltningskostnader. Men avskaffande kan förutses få följden att de framtida pensionerna för dagens unga blir sämre.
Samtidigt ingår det krav Löfven viker sig för i en kampanj mot pensionssystemet, driven av organisationer som kommit på att avveckling av PPM-delen kortsiktigt gynnar nutida pensionärer på den yngre generationens bekostnad. Det är ingen reklam för Löfven som statsman att låta sin taktikfixerade omgivning dra honom med till sådana felsteg.
Stefan Löfven är ändå i grunden en bra karl, som skulle kunna bättre om han bara rådde på sitt eget partis samlade missuppfattningar och inneboende trögheter. Något sådant kan man inte säga om helgens andra sommartalare.
Jimmie Åkesson (SD) presterade en, även för att komma från honom, ovanligt hätsk agitation, denna gång inte riktad mot Fredrik Reinfeldt utan mot Svenska Kyrkan.
En av den europeiska extremhögerns och fascismens främsta former av hetspropaganda, att de som är valda och har ansvar i själva verket skulle vara dolda förrädare som arbetar för fienden, riktades här mot förtroendevalda och anställda i kyrkan.
Extremhögerns ulvahår är inte vackert i väljarnas ögon. Extremismen försöker då se mindre farlig ut genom att klä ut sig i konservatismens fårakläder.