Knepigare är något som knappt alls diskuteras i merparten av debatten och nyhetsförmedlingen. De präglas alltför mycket av kortsiktigt taktik- och marknadsföringstänk.
Tyngsta posten i regeringen, bortsett från statsministern själv, har finansministern. Där sitter Magdalena Andersson, väl förankrad i finansdepartementets budgetmanglingsmaskin men illa förankrad i politiken. Hon har ett slagordsmässigt förhållande till ekonomiska diskussioner, och en oförmåga att väcka intresse för levande dialog i ekonomiska frågor. Framför allt visar hennes departement nu en slående brist på reformsinne, kreativitet och initiativ för att hantera svårlösta problem och möta nya kriser.
Hon är främst en byråkrat, som skulle vara en effektiv och stabil generaldirektör. Hon fungerar också för att förvalta en stelnad politik, där det största regeringspartiet på ett allt mer riskabelt sätt blockerar sig självt med att sitta fast i reflexer, felgrepp och fraser från oppositionsåren.
Ett av exemplen är bostadspolitiken, som gått i stå under flera regeringar, inte minst under KD-förvaltning i Reinfeldtregeringen. Kombinationen av stor uppdämd efterfrågan och artificiellt låga räntor har, trots politiken i övrigt, sedan några år tillbaka, till sist fått upp takten i byggandet. Men samtidigt, och av samma orsaker, fortsätter riskerna att tillta för överbelåning och stora störningar i samhällsekonomin när en bostadsprisbubbla sjunker ihop.
Om ny bostadsminister tas från S eller MP betyder då inte så mycket, ifall man inte kan bända upp motstånd och samla breda politiska lösningar för detta.
För att hålla tillbaka byggkostnader så att mer kan byggas krävs mer av konkurrens, längre serier och industriell produktion av större husdelar. Kort sagt sådant som sätter press nedåt på löner och lönsamhet hos en del politiskt mer än välförankrade producentintressen.
Vidare behövs en ändrad maktbalans i plan- och bygglovsprocessen, med färre krav, mindre överklagandemöjligheter, och mindre utrymme för kommuner att hålla upp de redan boendes husvärden – genom att vägra planera för många fler hus. Alla reformer som kan få verkan kolliderar här med miljö- och fastighetsintressen, med särskild förankring inom bland annat MP respektive M, och dessutom med den kommunala beslutsmaktens vaktstyrkor i nästan alla partier.
Att ändra statsbidragssystem och skattekraftsutjämning mellan kommuner så att passivitet i välmående kommuner motverkas, medan byggande och tillhörande skolor och annat premieras med kraft, ligger inte inom en bostadsministers fögderi. Detta är finansdepartementet, och det är partiledarnivå. Detsamma gäller den ännu större frågan om skattereform för att stimulera arbete och hålla tillbaka avdrags- och prisstegringsspiralen.
Även här är finansministern nyckelpersonen. Vad nytta gör en sådan minister som håller tillbaka nytänkande, som faller in i trallen av slagord från oppositionstiden, och som inte kan förklara reformbehov och konflikter för allmänheten? Den som inte heller är bra på att söka kreativa lösningar över partigränser kommer inte att kunna ge stöd åt någon bostadsminister, oavsett parti.
Stefan Löfvens problem förvärras av namntorka. Det är ont om sådana personer som Kjell-Olof Feldt, eller ännu hellre någon som Allan Larsson (S), den ovanligt uppslagsrike, energiske och samarbetskunnige finansminister som Ingvar Carlsson hade under en tid.