Diskussionen om kvarterspolis i Eskilstuna är en återkommande favorit. Ämnet aktualiseras, de som har något att säga till om rynkar sina pannor, pratar runt frågan för att sedan låta saken bero – till dess att diskussionen uppstår igen.
Så var det häromveckan, med anledning av att Rikskriminalen släppte en kartläggning över bostadsområden där kriminella nätverk verkar. I Eskilstuna är områdena Fröslunda, Lagersberg, Skiftinge och Årby. Det handlar här och generellt om miljonprogramområden där bostäderna är slitna, arbetslösheten är hög och polisnärvaron låg förutom vid utryckningar.
Problemen kan inte lösas enbart med polisinsatser. Det handlar i mycket om att höja sysselsättningen i områdena, förbättra bostadsstandarden och den fysiska miljön i områdena, så att de inte förslummas. Samtidigt är det viktigt med en polisnärvaro som ökar tryggheten och bygger relationer. För det är där det ofta brister i dag. Polisen rycker ut vid brott, vet att det finns vittnen men lyckas inte få någon att prata.
Det kan bero på rädsla för repressalier från kriminella som övergår i en norm som säger att man inte pratar med polisen. Den andra sidan av problemet är just avsaknad av relationer mellan polis och lokalsamhälle.
Det är det som ständigt aktualiserar frågan om en kvarterspolis som inte bara finns där för att ingripa mot brott – som en repressiv kraft – utan även är på plats för att ge service, informera eller bara synas i situationer som inte är fyllda av dramatik. Sådant bygger relationer och skapar förtroende.
Det förutsätter att några poliser avdelas till denna uppgift samt att de har en fast arbetsplats i form av en polisstation i området. Om arbetspasset ska börja och sluta på det centrala polishuset, och allt polisiärt pappersarbete ska utföras där, blir det betydligt mindre lokal förankring.
Polisen i Eskilstuna och i stort överallt i Sverige har dock jobbat sig bort från detta. De lokala kvarterspolisstationer som fanns i Råbergstorp, Nyfors, Skiftinge och Torshälla från mitten av 1970- till mitten av 1990-talet har fasats ut och så småningom försvunnit.
Och politiker i Eskilstuna som suttit vid makten – som visserligen inte beslutar i polisfrågor men kan ge tungt vägande synpunkter – har inte haft något emot denna utveckling, även om de nu låtsas om att de förespråkar något annat. I en interpellationsdebatt 2009 menade Jimmy Jansson (S), då ordförande i det lokala Brottsförebyggande rådet, att kvarterspoliser inte är rätt väg, bland annat eftersom punktmarkering av en plats gör att brottsligheten flyttar någon annanstans.
Riktigt så är det inte. Om man ser på det nu aktuella problemet, gäng och lokala kriminella nätverk, har de just en lokal förankring. De verkar i den miljö där de bor och känner sig trygga.
Men det går alltid att tänka om, säga att man hade fel och arbeta för införande av en riktig kvarterspolis i Eskilstuna. Att döma av trygghetsundersökningar är det också vad medborgarna önskar.