Måste vi välja mellan välfärdsstat eller fortsatt invandring på jämförelsevis hög nivå? Inte alls, hur mycket vissa debattörer än målar upp den bilden. Men offentliga ersättningssystem behöver reformeras för att göra det mer lönsamt att arbeta. Därutöver krävs viss förändring av lönestrukturen.
Det framhålls ofta att ett stort offentligt åtagande för medborgarnas sociala välfärds – det som kallas välfärdsstaten – är beroende av hög sysselsättning. Så är det. Men det finns även ett annat samband: Välfärdsstaten ger hög sysselsättning. Offentligt betald barnomsorg gör att kvinnor inte måste välja mellan familj och yrkesarbete. Äldreomsorg som betalas via skattesedeln betyder att många äldre inte är helt utlämnade till omvårdnad från anhöriga, något som skulle drabba de senares yrkesliv. Utbildning som är ekonomiskt tillgänglig för alla, oberoende av plånbokens storlek, innebär att största möjliga andel av befolkningen kan rusta sig för arbetsmarknaden på bästa sätt.
Att gå ifrån allt detta för att spara skattemedel vore att bita sig i svansen. En begränsad rätt till exempelvis barnomsorg och utbildning för nyanlända, baserat enbart på att de är nyanlända, kommer att försämra deras ställning på arbetsmarknaden till skada för alla.
Med det sagt behöver välfärdsstaten trimmas. Ersättningssystemen bör utformas på ett sätt som ger de bästa förutsättningarna för arbete. Regeringens beslut att ta bort den bortre tidsgränsen i sjukpenningen kommer att försämra möjligheterna för snabb återgång till arbetslivet. Framför allt kommer det att förlänga den tid det tar att bryta en anställning som den sjukskrivne inte kan och inte bör vara kvar i.
Ett annat centralt problem är bostadsbidraget som är en fattigdomsfälla. Dess nedtrappning vid stigande lön fungerar som extra skatt för låginkomsthushåll. Bidraget måste fasas ut och slopas. Förslagsvis kan det växlas mot ett högre barnbidrag, som ju inte inkomstprövas och som inte på samma sätt försvagar drivkrafterna att arbeta.
Sedan är det lönerna. Nu senast har Konjunkturinstitutet och Långtidsutredningen satt ljuset på det. Slutsatserna är entydiga: Sveriges sammanpressade lönestruktur och höga lägstalöner ger en högre arbetslöshet än vad som annars hade varit fallet.
Under 2000-talet har lägstalönerna stigit mer än de på högre nivåer, samtidigt som andelen personer utan gymnasieexamen har blivit större. Utrikes födda är överrepresenterade i den gruppen och drabbas hårt när lönerna i arbeten som inte kräver större kvalifikationer – så kallade enkla jobb – är relativt högbetalda.
Om man som nyanländ har hög formell utbildning betyder det heller inte att personens färdigheter i förhållande till arbetsuppgifterna motsvarar dem hos en svenskutbildad. Dessa färdigheter kan ofta inhämtas snabbt på en svensk arbetsplats. Här utgör den sammanpressade lönestrukturen ett hinder. Arbetsgivarens kostnad att satsa på "ett osäkert kort" blir hög i jämförelse med att anställa någon vars utbildning och kunskap arbetsgivaren kan bedöma väl.
Lösningarna på dessa problem får inte vara lagstiftning som sätter kollektivavtalen ur spel. De är viktiga för maktbalansen på arbetsmarknaden och för ordning i lönebildningen. I stället måste fack och arbetsgivarorganisationer ta ansvar. Lägstalönerna måste hållas tillbaka så att de sjunker över tid och lönespridningen i övrigt måste öka. Allt detta prövas i den kommande avtalsrörelsen.