Aftonbladet satte ljuset på det, Kommunal till bättring – och till varning för en del andra organisationer och företag.
Nog så tänkvärd är granskningens ovanlighet. Inte inblicken i just dessa oseder. De är trots allt sidofenomen. Arbetsmarknadsparternas huvudverksamheter, avtal , maktkamper och inre rivaliteter har de större riksmedierna i hög grad slutat granska, och slutat att vilja förstå.
De specialiserade, ofta mycket initierade, arbetsmarknadsreportrarna finns inte längre. Arbetsgivarnas och fackens lönepolitik, avtalsstrategier och lobbyistverksamhet sker till stor del i förslöande medvetenhet om att journalistisk granskning med kompetens och kvalitet är osannolik.
I samhällsdebatt och rapportering om arbetsgivar- och fackståndpunkter handlar det ofta om ett mekaniskt upprepande och schablontyckande om partssanningar eller lobbyistbudskap om ingångslöner och arbetsrätt. Maktrelationerna och intressena på arbetsgivarsidan och mellan de konkurrerande facken hör till de mer dimomhöljda delarna av samhället. Hög ställning i arbetsgivar- eller fackorganisation är för det mesta en skyddad verkstad vad gäller mediebevakning – jämfört med vad partipolitikens ledande personer får leva med.
Den invanda friheten från granskning kan ha bidragit till Kommunals ovanor i toppskiktet. Men att från det generalisera om fackförbund i allmänhet eller – ännu mer felaktigt – om just LO-förbund är vårdslöst. På bolagssidan är SCA ett färskt exempel på liknande, fast dyrare, ovanor på hög nivå.
Talet om en facklig kultur och tradition är ofta snedvridet, en kvardröjande effekt av inflationens och vänstervridningens årtionden. Militant språkbruk, höga lönekrav och egenintresse omdöpt till solidaritet uppfattas lite för ofta i medierapportering som facklig styrka.
Det tycks på sina håll vara bortglömt att det sedan 100 år finns skilda och motstridande fackliga traditioner som också inverkar på sådant som hänt i Kommunal. I en stark sådan folkrörelsetradition fanns ett folkbildnings- och skötsamhetsideal. Nykterhet, folkhögskolor, samhällsansvar och frihandel var delar av en syn på hur både medlemmar och hela samhället kunde lyfta sig till bättre förhållanden. Den nuvarande LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson från IF Metall har framträtt som en företrädare för mycket i den traditionen.
I andra traditioner har klättrandet uppåt i organisationerna hört ihop med att glömma eller förkasta i stort sett alla delar av denna skötsamhets- och samhällsförbättraranda. Gruppegoismen har blivit naken, spriten billig och socialismen doktrinär – och när detsamma eller liknande hänt i så många andra samhällssektorer har inte bara Kommunal utan stora delar av lobbyist- och gruppintresseverksamhet påverkats.
Så inte bara Kommunal borde kunna be LO:s ordförande om en del goda råd.