Så det är mellan raderna det bör tittas, i den glättade förhandlingstext om läraryrkena som arbetsgivare i skolan, lärarfacken och tre ministrar hade i går på DN Debatt.
Texten är inställsam mot dagens "rödgröna" makt. Den förtiger tidigare regeringars insatser, både de som skadade skolan under 1980- och 90-talen, och de omfattande skolreformer som genomdrevs för några år sedan för att få igång en nödvändig, tidskrävande uppryckning.
För en regering som i huvudsak är socialistisk är det lättare att få inställsamma ord från tjänstemannafack och kommunförbund, något en regering utan socialister inte kan räkna med. Så är fackliga realiteter, även om det inte borde behöva vara så.
Viktigare än orden är ändå sakfrågor. En stor sådan är löneläget och lönestrukturen och deras effekt på nyrekrytering och kunskapsnivå i lärarkåren.
Där låter det, på raderna, som om parter och regeringen enats om att åtminstone delvis bevara och utveckla förstelärarreformen, som Jan Björklund (L) genomdrev. Han fick stöd av riksdagens budgetmakt i att dra isär lönestrukturen – för att bryta igenom ett svårt hinder mot nyrekrytering av mer avancerade lärare.
Vad som nu verkligen sker är det för tidigt att säga. Men den luddiga uppgörelsen verkar inte direkt säga att förstelärar- eller karriärlärarreformen aktivt ska tömmas på sitt innehåll.
Partipolitiskt är det logiskt. S är det större regeringspartiet, med två av de tre statsråden på utbildningsdepartementet. I det avgörande riksdagsbeslutet ställde sig S – då i opposition – på Jan Björklunds sida, medan MP reserverade sig för det som skulle ge mest utrymme för fackliga strävanden att smeta ut pengarna jämnare.
Detta riksdagsbeslut om riktade bidrag för statligt bestämda lönehöjningar till förstelärare – och lektorer – var ett exceptionellt ingripande, efter avtalsparternas mångåriga oförmåga att ändra läraryrkens relativlönenivåer och lönestruktur för att göra yrkena attraktiva.
SKL och lärarfacken hade, delvis genom blockeringar från andra yrkesgruppers fack, låst lönefrågan. Den undergrävde lärarrekryteringen och underminerade de flesta av de betydelsefulla skolreformerna. Om detta står det förstås inte ett knäpp i tisdagens resolution från parter och ministrar. Det gäller att kunna läsa mellan raderna.
Och inte ens mellan raderna erkänner de den skillnad mellan fackliga attityder som lett till att förstelärarreformen välkomnats av många men utsatts för krypskytte och utspädningsförsök från andra
Ska läraryrkena kunna dra till sig fler, och mer välutbildade, måste lönesystemet ta hänsyn till prestation och till kraven på högre utbildning för att kunna undervisa, liksom till konkurrens med andra arbetsgivare. Mot detta står en attityd som ser facklig rättvisa som liktydig med tillplattad lönestruktur, och som gärna ser att vad skolan presterar blir väl dolt för väljare och riksdag.
Ur detta kommer mycket av motståndet mot nationella prov. Att slippa sådan insyn, men samtidigt sprida illusioner om väldigt stora lönehöjningar jämnt spridda över alla, var attityder som Gustav Fridolin (MP) ägnade massor av lent språk åt att stryka medhårs före valet.
Han fick ordförandena i båda lärarfacken att skriva på en sådan resolution på DN Debatt tillsammans med honom i valrörelsen – som ett demonstrativt fackfunktionärsstöd för det slags vänsterregering vi sedan fått. Fast verkligheten i fråga om både löner och annat blev ju inte i närheten av vad som då förespeglades.
Inte bara Gustav Fridolin, utan även en del fackliga makthavare, har en del att svara för om det de hade för sig innan valet.