Det blåser upp till samhällsekonomisk storm i vår närmaste omvärld, men den ekonomiska politiken i Sverige kan klubbas i riksdagen helt utan dramatik. Det går så enkelt att det nästan verkar sakna nyhetsvärde.
I tisdags klubbades statsbudgeten i dess helhet, efter debatter och delbeslut de föregående veckorna. Det slutliga beslutet togs utan omröstning. Ingen begärde ordet. Talmannen rättade ett skrivfel i en närvarolista, sedan föll klubban.
Sakbehandlingen var som sagt avklarad i utskott och kammare. Men regeringen Reinfeldt, som inte kan lita på någon majoritet i kammaren, har alltså fått igenom ännu en budget praktiskt taget utan svårigheter.
En av förutsättningarna är givetvis Riksdagsordningens budgetregler. Att sänka budgetpropositionen och fälla regeringen går inte att göra med en svärm av utgiftsökningar utan täckning, med tillfälliga majoriteter i fråga för fråga. Det krävs i stället något av följande:
• Antingen omdisponeringar inom utgiftsområdena där hela oppositionen kan enas om både utgift och finansiering – i tillräckligt många och stora frågor.
• Eller att hela oppositionen röstar igenom samma reservation i en övergripande votering där utgiftsramar fastställs och helheten klubbas. Det skulle i praktiken betyda att Socialdemokraterna skulle anpassa sin politik så att den skulle kunna samla både ytterhöger och yttervänster – och dessutom inte driva miljöpartiet att i vämjelse över det rödbruna rösta med regeringen.
Oppositionen är för närvarande inte i det skicket att den kan ge sig på något sådant. För ett halvår sedan såg det däremot ut som om S och SD hade hittat varandra och var inne på att i fråga efter fråga fälla regeringsförslag, en taktik som väckte en annan fråga: Om och när MP, och ibland kanske även V. skulle tacka nej till både sällskapet och taktikliret.
Den ändringen av Socialdemokraternas uppträdande visade sig bli en av följderna av skiftet från Sahlin till Juholt, något som förmodligen bidrog till att göra Juholt sårbar för intern kritik när andra problem tillstötte under hösten.
De senaste månaderna har Socialdemokraterna varit så försvagade av inre slitningar att den stillsamma avslutningen på höstriksdagen inte säger så mycket om nästa år. Dessutom var höstens budget inte en av alliansregeringens större prestationer. Antalet framåtsyftande och kontroversiella förslag var inte så stort som hade varit önskvärt, momsen på restauranger upphöjdes ju till skattepolitisk huvudfråga.
Så går det inte att fortsätta. De närmaste åren kommer det att behövas större grepp och besvärliga beslut, och regeringen behöver ha, om inte uppgörelser så ändå ett mått av förståelse från S eller MP eller båda.
Om missnöjesexploaterande nejallianser frodas och lyckas göra politiken passiv kan priset för Sverige bli mycket högt. Den inre krisen hos Socialdemokraterna och tendenserna till pratig opportunism och ansvarsrädsla hos Miljöpartiet är därför inga goda tecken.
I båda fallen behövs det uppryckning, men däremot inte ett taktiklir för att fånga in V och SD.