Södermanlands Nyheter (C) har på ledarplats ifrågasatt realismen i denna tanke att de tre kan bli fler, och även dömt ut det man kallar en Hjälmarregion som ett felsteg. Det är inte onaturligt att denna kritiska diskussion om regionförslaget förs framför allt i Nyköping, och i Södermanlands Nyheters debatt- och ledarspalter. Det som i norra, centrala och västra Södermanland är en närhet till Västerås och Örebro är ur Nyköpings perspektiv i stället långt bort och fel väderstreck.
Slutsatsen kan, som vi pekat på tidigare, bli att Nyköping går över till Östergötland vid en ändrad regionindelning, och det kan då bli en lösning som är mer än acceptabel för de olika delarna av Södermanland.
Samtidigt är det fortfarande mycket i regionpusslet som kan trassla ihop sig och blockera lösningar som skulle kunna vara fördelaktiga. Det har redan hänt när Stockholms läns landsting sagt nej till att växa genom att ansluta intilliggande län eller landskap.
Oklarheterna är dessvärre många. Kommer Östergötland att kunna gå ihop med norra Småland – förutom med Nyköping? Vart ska Värmland ta vägen? Hur blir det med Uppsala och Dalarna? I alla riktningarna kan det hända saker som påverkar möjligheterna till att genomföra triangeln Västmanland – Södermanland – Närke. Den statliga länsindelningen kan bli Närke med Värmland samt Uppland med Västmanland, Gästrikland och Dalarna. I sådana fall blir det nya förutsättningar, och Södermanland kan hamna i kläm. För kommunerna vid Mälaren är anslutning till Linköping en mycket avig konstruktion vad gäller kommunikationer och arbetsmarknad.
Om det i stället skulle bli tal om en mycket stor region med Uppsala och Östergötland och Örebro i samma konstellation blir det tyngd i en del av Södermanlands Nyheters invändningar. Tre regionsjukhus och tre universitet och andra högskolor nedrörda i samma bunke är ett recept för inre slitningar.
Om regionfrågorna alls ska kunna lösas bör man akta sig för driften att gå för långt, och undvika enheter som blir oöverblickbara och konfliktfyllda.
Handlar det däremot om att i västra Mälardalen samlas tillammans med Västerås och Örebro är fördelen att geografin och kommunikationerna talar för detta – även om enstaka kommuner i de tre länen kan ha skäl att byta till angränsande län. Landstingsmajoriteten kan nöja sig med detta. Den bör låta bli att drömma om ett jättelandsting.
Det finns inget hållbart skäl att se det måttligare alternativet som ett felsteg. Men alla måste vara beredda på att behöva tänka en gång till. Relationerna Uppsala – Västerås och Örebro – Karlstad kan slå spelet över ända.