De har kallats Jätteproppen Orvar och "köttberget" - de många barn som föddes i Sverige mellan 1943 och 1949. Inget av begreppen är särskilt respektfullt. Kanske var det redan då, när de myntades, som problemet med dagens åldersdiskriminering uppstod.
Babyboom har vi hört talas om. Det har varit flera stycken sedan andra världskriget, den första alltså mellan 1943 och 1949. Nu när dessa 40-talister börjar gå i pension är det naturligt att kalla det för en äldreboom. Om inte annat för att det låter trevligare än "köttberg".
Äldreboomen är väntad. Ändå tycks stat och kommun i flera avseenden vara oförberedda. Trots att det gått att anta att behovet av särskilda boenden för den äldre generationen skulle öka har, enligt Statistiska centralbyrån, antalet platser på sådana boenden minskat med 30 000 platser de senaste tio åren - helt på tvärs med den demografiska utvecklingen. Bara det senaste året har antalet personer över 65 ökat med 47 000. Nu är visserligen folk friskare och piggare högre upp i åldrarna än för 20 bara år sedan, och nästan alla 65+ vill bo kvar hemma så länge det går, men nog borde kommunerna ha insett för flera år sedan att behovet av särskilda boenden skulle komma att öka. Nu släpar de i stället efter.
En majoritet vill alltså bo kvar hemma så länge det går, vilket för många kan betyda att bostaden måste anpassas på ett eller annat sätt. Alla bostäder är inte anpassade för personer som behöver exempelvis rullator för att ta sig fram. Hus från exempelvis 1930-talet är charmiga men de är inte anpassade efter människor som kan behöva hiss från det ena våningsplanet till det andra och det kan vara kostsamt och omständligt att äldreanpassa bostäder.
Förutom bristen på anpassade bostäder finns ett annat och tyvärr troligen växande problem: åldersdiskrimineringen. Den får enligt lag inte förekomma - om det inte finns speciella skäl. Någon tydlig definition på vad speciella skäl är finns inte, vilket lämnar fältet fritt för fria tolkningar och generaliseringar.
Det är lika respektlöst som att kalla 40-talisterna för en jättepropp eller ett köttberg. Det är oförskämt att diskvalificera en grupp människor från det dagliga livet bara för att de inte längre är i arbetsför ålder. Plötsligt gäller andra, sämre villkor - från en dag till en annan, i princip.
När vi var små fick vi ofta höra att vi var just för små för att få göra saker: se vissa filmer, få sitta fram i bilen, köra moped och bil och för att få rösta och gå på systemet. När man fyller 18 blir man myndig och anses därmed vara vuxen nog att fatta mogna beslut som rör det mesta i livet. Har man väl fyllt 20 är det egentligen bara en gräns kvar och det är när man går i pension. Under åren däremellan hinner man skaffa sig livserfarenhet och kompetens på en rad olika områden. Förr i tiden såg yngre generationer upp till de äldre för deras livsvisdom.
Det var då det. Nu är det många som upplever att de skuffas åt sidan, som förbrukade eller mindre vetande. Det är ovärdigt.