I regeringen Reinfeldt i Sverige hade partiledarna, med statsministern i spetsen, tagit lärdom av dansk borgerlig misskötsel. De lyckades med en hel del därför att de var noga med att inte upprepa dessa danska felsteg.
Det finns också, inte minst för Stefan Löfven, en del att lära av regeringen Thorning-Schmidt, en koalition av socialdemokrater och ett liberalt parti. Den regeringen hade i sin tur lärt en del från Sverige, om reformpolitik för arbetslinje. En del skatteförslag och annat efter det danska regeringsskiftet åt vänster hade påfallande likheter med sådant som i Sverige förknippas med Anders Borg (M).
I flyktingpolitik och alkoholfrågor förblir dansk politik däremot ett prov på hur cynism och skygglappar kan göra politiken nedlusad med missriktade utspel och den grövsta populism. Där har det länge varit ett gemensamt tävlande i anpassning efter den danska högerpopulismen, hos både socialdemokrater och det största borgerliga partiet – som under namnet Venstre förskingrat sitt idéarv från Grundtvigs frihets- och bildningsrörelse.
Ändå blev regeringsskiftet i Danmark 2011 en ändring till det bättre vad gäller en del ekonomisk reformpolitik, samtidigt som Danmark höll en rak utrikespolitisk kurs med nära samverkan med USA, Nato och EU.
Borgerliga koalitioner, ledda av statsministrar från Venstre, följdes av en regering där socialister arbetade efter en i viktiga avseenden liberal dagordning, präglad av dåvarande partiledaren i det socialliberala partiet, De radikale, Margrethe Vestager.
Det har därmed gått skapligt bra med dansk ekonomi, som till sist börjat hämta sig från finanskrisen som slog hårt i ett illa skött Danmark.
Det schablonmässiga borgerliga blocktänkandet, där sakfrågorna skjuts i bakgrunden, kan ofta leda vilse. Venstre fick och behöll länge statsministerposten, under dåvarande partiledaren Anders Fogh Rasmussen. Men det skedde genom anpassning högerut i invandringsfrågor och uppgörelser med populisterna, rasisterna och EU-fienderna i Dansk folkeparti. Metodiskt undveks liberal reformpolitik vad gäller skatter, offentlig sektor och arbetslinje. Man hade taktiskt gjort erfarenheten att sådan politik skulle fällas av missnöjespolitik där vänsterpartierna och Dansk Folkeparti skulle i praktiken hjälpa varandra. Följden blev borgerligt ekonomiskt vanstyre.
Helle Thorning-Schmidt valde en annan väg för Socialdemokraterna, och lierade sig med Margrethe Vestager för en mer reforminriktad kurs.
Talet om rött och blått block i Danmark leder ofta fel vad gäller politikens innehåll. Vem som blir statsminister avgörs visserligen av antalet mandat för två "block", men i båda finns partier av idémässigt ytterst olikartade slag.
Den danska regeringen 2011-15 skulle förtjäna att belönas för den kursändring den gjorde i en del frågor för några år sedan. Det kanske inte blir så. Att Margrethe Vestager blev en av de starkaste EU-kommissionärerna har gjort att hon nu saknas i partiet på hemmaplan.
Men erfarenheten säger att Helle Thorning-Schmidt bör fortsätta, med samma huvudlinje som hittills, alltså att i sak förankra politiken i hög grad åt borgerligt håll. Venstre däremot borde ännu några år i opposition få begrunda sina många synder.