Arbetsmetod och arbetsredskap är välkända och beprövade, i Sverige och andra länder. Det behöver inte uppfinnas något nytt, tidigare oprövat system.
Detta gäller såväl ekonomiska framsteg som goda sociala förhållanden. Det gäller miljö- och klimatpolitik likaväl som att göra invandrare delaktiga i produktion och välfärd.
Det går bäst med en välskött marknadsekonomi, stödd av ett välfärdssamhälle som är konstruerat så att det inte undergräver utan förstärker sig självt.
Men då behöver man också förstå att vårda och utveckla det som gör marknadsekonomin och de väl utformade sociala systemen till en så effektiv motor för framsteg och för nödvändiga anpassningar till nya miljövillkor.
Det är inte en maskin som tål ohejdat med stryk. Den kan inte misskötas och lämnas utan drivmedel, men ändå fortsätta att leverera inkomster och sociala förmåner. Det går inte att ostraffat slänga skiftnycklar och träskor i ekonomins kugghjul – med överdrivna regleringar, handelshinder, klientelpolitik eller oligarkvälden skyddade av monopol och mörkläggning.
Många olyckor kan komma att orsakas av vridningen i en rad länders politik mot populism, murar, frihandelsfientlighet och nedbrytning av internationellt samarbete. Politik av det slaget är, på högerkant och på vänsterkant, praktiskt taget alltid inriktad på att också misshandla marknadsekonomins välståndsbildande kraft. Då försvagas förmågan att leverera förnyelse för att klara nya miljömässiga och sociala uppgifter.
Så är det inte bara i mer uppenbara, internationella, fall. Ett sådant är de vänsterpopulistiska illusionerna i sydeuropeiska socialistpartier – på senare tid även i brittiska labour. Ett annat fall är den beklämmande utvecklingen i nordamerikansk konservatism. Där tampas presidentkandidater om att förneka klimathot, angripa handelsavtal och misstänkliggöra invandrare, och de försvarar kryphål och intressegruppsförmåner i ett samhällsekonomiskt snedvridande skattesystem.
Men liknande risker är också högst närvarande i Sverige och övriga Nordeuropa. Även här förekommer politik som kan försvåra både miljö- och välfärdspolitik genom att misshandla marknadsekonomin i stället för att ta hjälp av den. Fortfarande finns en ovilja på sina håll att inse hur farligt det är för välfärden att låta skolan förlora sin kunskapsinriktning eller att med miljömässigt bakvända straffskatter stänga av en stor del av de kraftverk som håller industrin igång med klimatvänlig elström.
Mycket som är grundläggande behöver kommas ihåg bättre. Välfärd kommer ur arbete. Skattesystem, socialförsäkringar, arbetsmarknadspolitik, utbildning, sjukvård och alkoholpolitik behöver där dra åt samma håll. Skatter måste främja arbete och företagande, inte belåning och miljöskadliga slag av konsumtion.
Bland annat i nuvarande regeringsunderlag kan, om det vill sig illa, omprövningen, orken och förmågan att göra kursomläggningar, ha rullats in på ett sidospår genom höstens händelser. I stället hade de behövt frigöra sig från ett antal misstag under oppositionsåren.
Politiken kan lyckas endast om man tar vara på de mer liberala dragen i alliansårens ekonomi- och utbildningspolitik. Detta gäller än mer när befolkningen växer. Med rätt politik är marknadsekonomins förmåga stor, i att ge arbetskraft arbete, i att frigöra oss från fossilberoendet och i att ge en hållbar ekonomisk grund för välfärden.