Ett inslag i talen på 1 maj dök upp hos Stefan Löfven, hos partisekreteraren Carin Jämtin och kanske hos fler: Det påstods inte finnas andra möjligheter än "rödgrön" och "blåbrun" regering. När samma ord upprepas kan det ju inte vara felsägning eller missuppfattning på presskonferens. Något har snickrats till på ett möte med riktigt dåliga rådgivare.
Beskrivningen av de parlamentariska valmöjligheterna var inte bara ofullständig, utan grovt felaktig. Det konstaterades också i en gedigen utskällning som statsministern fick av Lena Mellin i Aftonbladets spalter i förrgår.
I riksdagen inbillar sig enbart en upprorisk minoritet inom M, och delar av ledningen inom KD, att det skulle vara anständigt eller ens utförbart att ha något slags allianspolitik ihop med ytterhögern i SD. För dem i ansvarig ställning i C,och L, liksom de flesta hos M, är ett sådant samarbete med yttre höger såväl motbjudande som sakligt omöjligt.
En alliansregering skulle i nuvarande parlamentariska läge vara i praktiken ännu svagare än S-MP-ministären. Betydligt starkare skulle en av Stefan Löfven, eller annan socialdemokrat, ledd regering kunna vara, om den systematiskt sökte uppgörelser med några eller alla allianspartier. En sådan regering måste då vara beredd på verkliga eftergifter för att få frågor lösta. Det är troligt, men kanske inte totalt nödvändigt, att den skulle vara en ministär utan MP.
Inte heller koalitioner mellan S och ett eller flera partier ur det liberala och/eller det konservativa lägret skulle i sak vara så omöjliga. Närmare till hands ligger ändå att Socialdemokraterna väljer att samarbeta i riksdagen och i utredningar, så att en enpartiregering söker stöd antingen åt liberalt eller åt konservativt håll. Hittills har främst det senare förekommit, i försvarsfrågan, och i den omlagda flyktingpolitiken. I båda fallen har M varit det parti som främst angett huvudkursen.
En rörelse i liberal riktning skulle på ett helt annat sätt betyda skattereformer och annat för att få arbetsmarknad, investeringar och utbildningspolitik att trygga goda sociala förhållanden.
Det verkar dock på en del håll till vänster finnas en djupt rotad skräck för en politik som skulle ha likheter med den som fördes av Kjell-Olof Feldt, samt under delar av Ingvar Carlssons statsministertid. Också på andra håll finns en irrationell skräck för verkliga förhandlingar och ansvar för breda uppgörelser.
Det är här låsningarna sitter. Enbart Stefan Löfven kan inte anklagas för dem, även om han som statsminister borde ta mer ansvar för att samla stöd och få stora frågor lösta.
Det är ytterst svårt att föreställa sig att sådana föregångare till honom som Olof Palme eller Ingvar Carlsson i motsvarande läge inte skulle ha sökt stöd – och varit beredda på avsevärda kompromisser – åt borgerligt håll.
Dock är det viktigt att se hur brett samarbete kan dra åt vitt skilda håll. Om en "stor koalition", så som i Österrike, bevarar korporativa strukturer och gemensamt skyddar sina klienter i intresseorganisationer kan det leda till stagnation och växande extremism.
Samarbeten över blockgränsen kan i stället handla om reformer, för en mer vital ekonomi och ordning i offentliga finanser, som i Sverige från 1989 och ett drygt årtionde framåt. Då kan ekonomin stärkas, kriser övervinnas och förtroende för politikens handlingsduglighet återupprättas.
Det är svårt att förstå varför Stefan Löfven och andra inte försöker. Att krampaktigt binda sig till MP – som krisar, och som skadat hela regeringen med sina turer den senaste tiden – är både kortsynt och oförsiktigt.