Rapporterna från SCB i går, om penningvärdet och om arbetsmarknaden, var bättre än man kunnat vänta med tanke på den ganska svaga exportkonjunkturen och problemen i Europa. De pekar framåt mot en förbättring de båda kommande åren, om konjunkturprognoserna stämmer.
Men de ger inte argument för drastiska kortsiktiga krisåtgärder. Inte heller ska man tro att sänkt riksbanksränta ger fribrev från besvärligare uppgifter som mer arbetsvänliga skatter, ihärdighet med skolreformerna eller mer investeringsvänligt företagsklimat. Ändå gav faktiskt gårdagens SCB-siffror ett par argument för att Riksbanken snart tar ett steg nedåt med styrräntan.
Oavsett ekonomiskt läge är det ständig aktivitet från lobbygrupper som alltid tycker att räntan ska vara lägre, men nästan aldrig att den kan bli för låg. Från sådana håll tittar de gärna på konsumentprisindex. När förändringen där nu är nära nollstrecket kommer varningarna för att det är på väg att bli deflation, där en skruv nedåt av sjunkande priser fördjupar en konjunkturnedgång.
Riksbanken har med rätta avvisat den bilden. Konsumentpriserna påverkas ju även av Riksbankens egen penningpolitik och av förändringar i konsumtiomnsskatter och subventioner. Det verkliga inflationstrycket är fortfarande på plussidan. Tidigare såg det ut att rätt länge ligga på ungefär en procent. Men när månaderna gått har det visat sig att något hänt. Prisindexet KPIX som inte störs av själva penningpolitiken eller ändringar i indirekta skatter har i år först legat på omkring en halv procents årlig ökning och den allra senaste tiden på en kvarts procent. Avståndet till deflationsspöket tycks ha krympt. Förmodligen är den länge omtalade räntesänkningen snart ett faktum.
Men det är ändå det mer korttsiktiga finliret. Det finns en annan linje där det menas att penningpolitiken i en rad länder bör inriktas på att driva fram så mycket inflation att realräntorna blir minus några procentenheter. Detta står i receptboken vid långvarig stagnation. "Likviditetsfällan" kallades ett sådant läge av den legendariske ekonomen Keynes.
Sådana lägen finns. Men det finns också intressen som skulle ha oerhört mycket att vinna om sådan inflationspolitik drevs igenom utan att en verklig "likviditetsfälla" inträffat. Fastighetsägare och stater skulle få skulder till stor del avskrivna, på bekostnad av sparare, pensionärer och andra som skulle se värdet av bankkonton, pensionsfonder och annat smälta ihop.
Som alternativ brukar det pekas på att det som med fördel kan utökas under en följd av år är investeringar i sådant som järnvägar, energiförsörjning och annat som behövs långsiktigt och som det nu går att ta långa lån till, med mycket låga räntor. Den budget regeringen fick igenom hösten 2012 hade sådana inslag. Men det går att göra åtskilligt mer utan att bygga sådant som är onödigt. Sverige kommer på sikt att behöva såväl några stora järnvägsbyggen som ett antal kärnkraftverk.
Sådant kan inte göras för att påverka 2014 eller 2015. Det tar lång tid att projektera och genomföra komplicerade investeringar. Det är bara med en högre men ganska jämn investeringsnivå som företag och arbetskraft kan våga satsa på att delta när så stora investeringar ska göras.