Med människor följer alltid värderingar och subjektivitet – så också i rättsväsendet. Varken domare eller nämndemän kan någonsin förväntas vara fullkomligt neutrala. En studie från Uppsala universitet, som Ekot rapporterade om i går, sätter fingret på just detta.
Det är Linna Martén som i sin doktorsavhandling har granskat 15 500 asyldomar migrationsdomstolarna i Malmö, Göteborg och Stockholm – ärenden som alltså har hamnat där efter att ett avslag från Migrationsverket överklagats. Det är en domare och tre nämndemän som fäller det slutliga avgörandet.
Marténs granskning visar att domstolarna i genomsnitt ändrar 13 procent av Migrationsverkets avslag till bifall. Dock skiljer sig siffrorna beroende på politisk tillhörighet hos de aktuella nämndemännen. Högst är sannolikheten att beviljas asyl när nämndemän nominerade från Kristdemokraterna ingår, 14,9 procent. Lägst är den när sverigedemokratiska representanter finns med, 9,5 procent.
Är inte detta då ett tecken på förekomsten av visst godtycke i rättssalen? Mycket möjligt, men det är i princip omöjligt att komma åt.
En person som är i behov av skydd enligt FN:s flyktingkonvention, svensk lag och EU-regler har rätt till asyl i Sverige. Samtliga asylärenden är dock inte glasklara och bedömningen kan se olika ut beroende på vem som tillfrågas. Det visar inte minst att Migrationsverket och migrationsdomstolarna i en viss andel fall landar i olika slutsatser, liksom att nämndemän av olika politisk hemvist gör det samma.
Således ges subjektiviteten här spelutrymme. Den enskildes värderingar, fördomar och benägenhet att känna tillit är samtliga sådana faktorer som kan påverka, exempelvis, hur en asylsökandes trovärdighet bedöms.
Visst är det problematiskt att förekomsten av sverigedemokratiska nämndemän ser ut att minska sannolikheten att få asyl. Vi dör bock minnas att det finns statistiska skillnader också mellan de nämndemän som har utsetts av övriga partier.
Så varför inte avskaffa systemet med nämndemän helt och hållet? För att det skulle ta bort den folkliga motvikten till att domstolar blir ett maktredskap för en ämbetsmannaklass, utan att det nu belysta problemet löses. Att tro att handläggare på migrationsverket eller domare skulle vara förmögna till en överlägsen grad av objektivitet vore naivt. Också dessa är bara människor, färgade av sina respektive åskådningar och perspektiv. Domstolsjurister är utifrån sin sociala förankring och värderingar knappast genomsnittliga för befolkningen i stort, men kåren kan inte antas vara befriad från rasism.
Nämndemannasystemet bör sålunda värnas. Viktigt är samtidigt att kommun- och landstingsfullmäktige gör sitt valberedningsarbete ordentligt så att personer som har uppvisat bristande omdöme och rättskänsla inte släpps in. Rättegångsbalkens 4:e kapitel, § 6, säger trots allt att "till nämndeman får endast den utses som med hänsyn till omdömesförmåga, självständighet, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppdraget".
Därtill måste domstolarna och partierna fortsatt ta sitt ansvar och sparka ut nämndemän som ertappas med sådant som att yttra sig rasistiskt eller demokratiföraktande.