Julskinkan brukar ätas till jul. Men budgetskinkan från galten Särimner serveras hela höstriksdagen, om den inte dessutom serveras under våren och sommaren fram till valet. Det var ju i den forntida nordiska berättelsen så praktiskt ordnat att samma galt kunde ätas upp gång på gång, ja rent av dag efter dag.
Riktigt så flitigt serverar oppositions- politiken inte budgetskinkan. Men att samma pengar verkar möjliggöra flera saker samtidigt är ett intryck som ofta ges när man i opposition ska vara bättre än en regering.
När budgetmotionerna ska presenteras i sin helhet inom några dagar blir det svårare. Då måste tabellerna summeras.
Att låta bli den senaste utökningen av jobbskatteavdraget ger då ett utrymme som de taktikfräckare nog kan använda två gånger, men inte tre eller fyra.
Särimnerproblemet kan i alla fall både press och väljare förhållandevis lätt genomskåda. Knepigare är om en del till synes flotta löften verkligen är genomförbara, annat än möjligen på sikt.
Att raskt anställa 1 000 specialpedagoger eller speciallärare låter ambitiöst, men att hitta det antalet som har rätt utbildning, som går att rekrytera och som inte redan gått i pension är en annan sak. Motsvarande gäller Stefan Löfvens tal om att öka lärartätheten i de fyra lägsta årskurserna. Det måste finnas utbildade och behöriga personer att anställa. Det som är lätt i pressmeddelanden – sådana som är till för att lägga dimmor kring S-ledningens nej till skolreformerna – kan visa sig vara svårt i verkligheten.
Det finns en del liknande krångligheter med MP:s raska tag med höjda lastbils-, flyg och andra skatter, ökade järnvägsbyggen och annat. Det tar lång tid att få igång järnvägsbyggen, det stora bygget genom Sörmland förbi Nyköping mot Östergötland har fått sitt politiska klartecken, men jobbet kan börja och pengarna synas i budgeten först senare, troligen 2015.
Ändå är det här området ett av de få där något av oppositionspartierna har en mer intressant ansats, som vore värt seriösa försök att urskilja hur miljöskatter och miljöinvesteringar bättre kunde göras politiskt möjliga och genomförbara på ett realistiskt sätt.
MP gör misstaget att bördan av energiskattehöjningarna tydligast och mest verkar hamna på näringslivet, och till stor del på jobben i glesbygder, medan mycket av deras mer inställsamt populära utgiftsförslag hamnar i den offentliga sektorn och i städerna. De åstadkommer att sambandet i den påstådda skatteväxlingen bryts. En del får skatt, andra får fördelar, växling blir det inte så mycket och det hela misstänks – inte bara inom Centerpartiet – resultera i mer röd politik än grön.
Att från regeringshåll bara svara med den polemik om bördor för åkerier, bönder och skogsbygder, som främst Anders Borg (M) och Per Åsling (C) ägnade sig åt i riksdagsdebatten om budgeten, är samtidigt alltför enkelspårigt. Det finns stora målkonflikter i energi- och transportpolitik, men också mycket stora miljöproblem som ganska snart behöver hanteras mer konstruktivt.
Detta är inte så lätt. Men i energifrågor skulle det underlätta mycket om MP tog sig samman och medgav det uppenbara, att det för klimatpolitiken är bra att fortsätta med kärnkraften.
På motsvarande sätt borde de som på regeringshåll nu har svårast för att använda skatter som styrmedel också ta sig samman och inse att skatteomläggningar där höjd trafik- och energibeskattning ingår kommer att behövas.
Det gäller där inte att tävla i att hojta nej, utan att se hur realistiska förändringar kan kombineras med de skattesänkningar och riktade stödformer som gör att det inte blir en storstadspolitik på glesbygdens bekostnad.
Rullande klimatproblem, men också trafik som för det mesta behövs. Att många förslag om miljöskatter på trafik kan få besvärliga sidoeffekter är inte detsamma som att alla kombinationer av miljöskatter och andra åtgärder måste vara missriktade och ogenomförbara.