Varför löser inte kommunerna och regionerna sina grundläggande uppgifter att förse oss med en fungerande skola, omsorg och vård?
Problemen är inte nya men ansvarsutkrävandet har länge lyst med sin frånvaro. Det senaste året har dock något börjat hända. Allt oftare hör man ministrar och riksdagsledamöter säga att det i första hand är politikerna i regionerna och kommunernas ansvar att förbättra arbetsmiljön, minska vårdköerna eller vända de sjunkande skolresultaten.
Det skulle vara bra om den här utvecklingen fortsätter. Att det blir tydligt vem det är som ska lösa problemen. Tyvärr visar den nya regeringen en oroande tendens att försöka styra i detaljfrågor.
Det grundlagsskyddade kommunala självstyret innebär att kommuner och regioner har getts en stor handlingsfrihet att sköta frågor som detaljplaner, kollektivtrafik, bostadsförsörjning, näringslivsutveckling, skola, omsorg och sjukvård. För att finansiera verksamheten har de rätt att ta ut kommunalskatt.
Självstyret innebär också att staten har begränsade befogenheter att påverka de verksamheter som styret omfattar. Grovt förenklat kan riksdagen stifta nya lagar och regeringen kan, via sin budget, underlätta finansieringen av verksamheten genom generella eller riktade statsbidrag.
De riktade statsbidragen är dock sällan ett effektivt verktyg. Det kan låta mycket att exempelvis anslå 100 miljoner kronor till kommunerna, men slår man ut det på Sveriges 290 kommuner blir summan per kommun inte lika imponerande. Lägger man dessutom till krav som att pengarna ska användas inom en viss tid blir det inte så mycket verkstad kvar – särskilt inte om man först behöver anställa ny personal och klura ut hur pengarna bäst kan användas.
Det är inte det enda problemet. I de fall man faktiskt kommer i gång med arbetet finns det en rad exempel på hur kommuner och regioner fixar och trixar för att kunna ta del av statsbidraget. Enklare ärenden tenderar att prioriteras på bekostnad av de som är mer komplicerade och det uppstår ovälkomna undanträngningseffekter.
Därför skulle det vara mer än välkommet om den nya regeringen tänkte om och slutade att försöka fixa en rad problem genom riktade statsbidrag som: en särskild satsning på läromedel eller en särskild satsning på kvinnohälsa.
Bristerna är uppenbara men det är ansvariga politiker och tjänstemän i kommunerna och regionerna som ansvarar för att prioritera problemen på dagordningarna och hitta de lösningar som fungerar bäst. Det kommer att kräva att de funderar ett varv till.
Det finns inget givet samband mellan höga kostnader och hög kvalitet i välfärden. I stället bör kommunerna och regionerna klura ut hur varje skattekrona kan användas mer effektivt. Under pandemin gick det exempelvis utmärkt att slopa en massa administration i sjukvården utan att vården blev sämre. Varför inte göra denna effektivisering permanent så att mer pengar kan gå till att vårda patienterna?